Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
själens evolution.
långa än de vandringar eller simturer voro, från hvilka
han, dignande af trötthet, återvände. Han önskade att
ha fått erfara samma den egna styrkans rus som den
assyriske lejonjägaren, under hvars fötter skogssnåren
brakade, eller som den homeriske krigaren, när dennes arm
mejade fiender som säd. Ja, han önskade sig sextio
timmars långa dagar för att i ett sträck lefva och fyratio
timmars långa nätter för att i ett sträck sofva!
Jefferies’ öde för ovillkorligt tanken till Shelley’s,
hvilken var lycklig nog att bli drifven i landsflykt från
England och som sedan i Italien kunde lefva det fulla
samlif med naturen, om hvilket Jefferies endast kunde
drömma, Shelley, som diktade solbadad på ett tak eller
gungad af Medelhafvet, eller under ett vattenfalls båge!
Att dö ung var det enda privilegium, Jefferies delade
med Shelley, på hvilken han kanske tänkte med de
underliga känslor som den arflöse, yngre brodern hyser
för den äldre, hvilken hela rikedomen tillfallit! Att genom
sin egen personlighet uppenbara frihetsidealet i strålglans,
att till människorna bära en flamma från den prometheiska
elden, att vara »hjärtanas hjärta»: en allkärlek hvilken
blir sakramental, hvilken vill bryta sig som bröd, utgjuta
sig som vin; att så lefva i människornas minne, ej blott
med snillets eviga ungdom, utan med allnaturens — med
vågens och flammans, med skyns och vindens ungdom —
detta blef Sbelley’s öde, det skönaste bland människors
barns! Men Jefferies — i hvilken en gnista af samma eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
