Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på jaktslottet.
175
de betraktade sig aldrig som gifta, ansågo sig icke hafva
vunnit hvarandra, icke till punkt och pricka förtjäna
hvarandra. De läto alltid något vara oupphunnet och
oupphinneligt sig emellan. De visste att trefnaden icke
kan lefva, icke andas, med mindre en smula
hemlighetsfullt får fortfara att finnas emellan de människor, som
vilja trifvas ihop. De läto aldrig den fullkomliga
uppriktigheten, klarheten och dagern sig emellan såras dier
skymmas, men de lämnade alltid något kvar i känslans,
tankens och sinnets hem, som gjorde att de önskade
hvarandras sällskap. Hvarderas väsen behöll därför för den
andras denna till en del oförklarade klarhet, som kallas
behag emedan båda behållit det jungfruliga sinne, som
aldrig upphör att vilja behaga. Deras äktenskap var
det enda fullkomliga jag sett. Kanske är det dess
harmoni, som återlefver hos barnen. Julianus har ofta
förvånat mig genom att själfva lifvet tyckes honom nog; att
han njuter det så djupt, att han intet annat mål synes
behöfva.
— Ja — sade Rikard — han behärskar hvar situation,
emedan han sä sorglöst tryggt och helt ger sig åt den.
Han har ett jämnmått, som gör allt vackert, en rörlighet,
som gör allt vaket omkring honom.
— Han blef uppfostrad i jaktslottets religion: att offra
rosor åt Herran! Och intet lyckas så som lyckan —
vare sig i fråga om uppfostran eller lifvet! Han hörde
aldrig en hårdare förebråelse än: det var fult! Hans
strängaste straff — som han ännu minnes med smärta — var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
