Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
menar också litteratur och musik — tål jag den inte,
och ämnar inte alls söka öfvervinna min antipati!
— Minns dock — invände Hugo — att när en
kritiker på samma sätt vårdar sina antipatier och sympatier,
då brukar du inte beundra resultatet!
— Tvärtom — svarade Rikard — jag tycker mycket
om enfaldig kritik, då den verkligen är erøfaldig, det vill
säga talar i första personen singularis och icke i
pluralis majestatis! Kritik har ingen rätt att vara till, annat
än som subjektiv. Och eftersom hvarje konstnär — ifall
han är en personlighet — väljer sina motiv och sitt
arbetssätt med stark sympati för ett och aflägsnar sig från ett
annat med stark antipati, så är det ju solklart, att när
han sedan genom sitt urval — sitt verk — vädjar till
andra, måste detta på dessa andra komma att verka starkt
i endera riktningen — väcka lifliga sympatier eller
antipatier! Kritiken har ej blott rätt utan plikt att betona
sina antipatier lika väl som sina sympatier! Men han
har inte — som han ofta tror — vare sig rätt eller plikt
att vägleda konstnärens sympatier och antipatier!
Kritikerns första regel är att han aldrig skall hafva någon
tanke på konstnären när han skrifver! Han skall endast
ledas af det första budet för allt umgänge med
människor: att aldrig om någon säga något —icke ens med
ett annat tonfall — än man har mod att säga denna
person själf i ansiktet. Ifall vi alla följde denna regel
skulle sammanlefnaden — äfven emellan granskaren och
dem han granskar — otroligt förskönas! Men med de
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
