Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
sträfvan och upptäckarlycka ett konstverk innesluter, ju
fullare det uttrycker en mänsklig maktkänsla och maktutöf-,
ning, ju vissare ger också detta verk det intryck af harmonisk
enhetlighet, af fullkomlighet och af hvila i sig själf, ja, af
absolut nödvändighet, som också naturen ger. Men konstverket
meddelar allt detta i en högre potens, emedan naturen
där blifvit fördubblad genom ännu en natur, människans
egen. Hon kan dock icke ständigt ösa endast ur sina
egna tillgångar, som mystikern inbillar sig. Hon måste
altjämt hämta nya intryck af naturens nödvändighet, af
de medel, med hvilka naturen i sina verk når den
harmoniska skönheten, den sinnliga fullkomligheten. Det är
denna fullkomlighet, vi ha att eftersträfva som det etiska
i våra verk. Konsten får aldrig i evighet någon annan
sedlighet än just denna! Det var den etiken, realismen
ägde. Och därför var den visserligen bara en half
sanning — men dock inte det minsta lögnaktig!
— Du vet — invände Hugo — att jag hellre ser
ett större innehåll uttryckt med ofullkomligare medel, än
ett ringare uttryckt med större fullkomning!
— Jag också — svarade Rikard — ifall saken är
gjord af en människa, som ej förhäft sig utan förlyft
sig på en uppgift, hvilken hon senare kan lösa och åt
hvilken hon hängifvit sig med helig eld! Men de där
beräknande fantasterna, med sina kallblodiga febersyner,
sin reflekterade naivitet, sin medvetet grumlade
oklarhet — de vilja halka från den sinnliga fullkomligheten,
emedan de icke duga till den! De tro sig mystiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
