Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP.
39
Ingen yttrade ett ord. Det tycktes för kvaft
att tala, tungan satt fast vid gommen och strupen
kändes torr.
Den unge mannen hette Ove Hjort och var
notarie hos häradshöfding Velfer.
Ett litet stycke från denna grupp satt en flicka
på en låg trädgårdsstol, med händerna hopknäppta
i skötet öfver en tidning, som hon knappast
öppnat. Hatten hade hon kastat ifrån sig i gräset,
och med framsträckt öfverkropp satt hon orörlig
och fixerade den unge mannen. Hon kunde det,
ty han var hennes fästman.
Och hon var Linda, Linda Velfer.
Hon var tjugo år, späd och fin, mera än
något annat påminnande om en viol, med sitt
ständigt något sänkta hufvud och sin djupa blick
bakom långa mörka ögonhår. Ögonen beherrskade
hela det öfriga lilla ansigtet. De lätt rosenfärgade
kindernas runda böjning, de svällande, röda
läpparne, den höga, klara pannan och de tunga,
svartglänsande hårmassorna — det var som om det
alltsammans i sig blott afspegla! blickens rena
oskuld och varma djup.
Dessa ögon hade ett sätt att se, stumt, och
forskande på allt, som kom i deras väg. Men
ibland tycktes de bli större, nästan oformligt stora,
med ett brinnande och brännande uttryck.
Såsom t. ex. i detta ögonblick, då hon böjande
sig allt längre och längre framåt granskande
betraktar — »sitt hjertas afgud», som hon ofta i
sin tanke kallar honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
