Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
BROKIGT.
»Nå, sjung någon gammal då, den der om
ung Erik och skön Karin sjöng du så bra.»
»Den är så sorglig på slutet den så,»
invände Anders.
»Det gör ingenting. Det är alla vackra visor,
jag tycker just om dem derför — och så är den
så lång också.»
»Ja, jag skall väl fresta på då,» sade han,
satte sig till rätta i båten, spottade i händerna
och tog några "raska tag, så att vattnet fräste
i fören.
»Och så skall du låta båten glida ibland,
förstår du.» Hon svepte själen tätare kring sig och
kröp ihop med en åtbörd af oändligt välbehag.
»Ja bevars, jag vet nog, hur fröken vill ha’t,
bara jag kommer i gång så.»
Och så började han sjunga, först litet osäkert,
sedan allt starkare med detta klagande vemod i
sin stämma, som är bergsbon eget och liksom
lägger en mjuk slöja öfver de ofta banala orden
och det klumpiga uttalet. Och så de oupphörligt
återkommande refrängerna med sina ömsom djupa,
ömsom höga jodlande toner, som återkastas
mångdubblade af bergens ekon; de vagga känslan till
en underlig drömfyld ro.
Ove blickade dystert framför sig, medan ett
smärtsamt uttryck lagt sig öfver hans panna.
Linda satt och stirrade öfver sjön och följde
tanklöst skyarnes fantastiska skiftningar.
»Nej se, se, hvilken belysning, hvilket
färgspel!» hviskade hon plötsligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
