Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - III. Spår av de Wette i Tegnérs tidigare produktion - 1. Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
»Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far, och vaggat på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfött, fram för sin Fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.))15
Men den högsta religiösa idén är enligt de Wettes
idéschema andakten: på denna vilar såväl entusiasmen som
resignationen — den är deras granitgrund. Och andakten är intet
annat än förnuftets trosidé om den gudomliga världsstyrelsen
uppfattad av känslan. Om det är något som kan framhållas
som Nattvardsbarnens mest utmärkande kännetecken, så är
det väl den andaktsstämning, som från början till slut
genomandas dikten. Nu är att märka, att också ordet andakt där
förekommer. Det ingår i ett sammanhang, som är sakligt
identiskt med de Wettes sätt att tolka och placera uttrycket —
i sammanhang med den platonska preexistens- och
anamnesis-tanken:
»Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, där det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.))1"
Också hos de Wette finns ett likartat platonskt drag, en
erinran om preexistens- och anamnesisläran. Den gudfruktige,
som gjort sig reda för sin tro, säger han, är fullt och fast
övertygad om, att hans sanna liv icke är begränsat av födelsens och
dödens råmärken. Varandet utom jordelivets gränser är helt
och hållet skilt från tidsexistensen. Vårt medvetande är
uppväxt i sinnevärlden och förbundet med den. Vi förlora det i
15 III: 116 f. 16 III: 113 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
