Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - III. Spår av de Wette i Tegnérs tidigare produktion - 1. Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Han hade skymtat religionen in concreto som en
skönhets-uppenbarelse, vilket ju framgår av långfredagsfragmentet. I
den gamle prästens tal i Nattvardsbarnen finnes ett parti, där
Tegnér på ett utomordentligt sätt tager upp sången, som
naturens och historiens epos sedan själv sjunger för oss:
»Vad har människan väl, den arma, som icke hon undfått?
Därföre fallen i stoft, tillbedjen! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen av den som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade världen.
Jorden bevittnar hans makt och fästet förtäljer hans ära.
Släkten blomstra och dö, och stjärnorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolvslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem men räknar dem icke.»13
Med det sist berörda ha vi snuddat vid de Wettes allmänna
religionsideal. Den aktuella, levande religionen utvecklar ju
enligt honom tre estetiska idéer: entusiasmen, resignationen
och andakten. Hur återspeglas denna religiösa idétriad i
Nattvardsbarnen? Entusiasmens idé kommer ju fram i anslaget:
»Pingst, hänryckningens dag, var inne ...» Men eftersom
entusiasmen intet annat är än idén om människans
bestämmelse uppfattad av känslan, så har de Wettes religionsideal i
detta avseende fått ett förnämligt uttryck i Tegnérs dikt i vad
han där säger om den unga skaran kring altarets rundel, de
lockiga gossarna med rosiga kinder, de sediga tärnorna med
knäppta händer. Särdeles markant kommer bestämmelsens
eller entusiasmens idé till uttryck i prästens ord till barnen,
sedan konfirmationslöftena avlagts:
»Våren mig hälsade då, välkomna till himmelens arvskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!»1’
Resignationsidén, som intet annat är än idén om det goda
och det onda uppfattad av känslan, skimrar desslikes fram i
dikten. Så exempelvis i den gamle prästens ord om döden,
som nalkas honom själv:
13 III: 114.
14 III: 112.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
