Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - IV. Den religionsfilosofiska ståndpunkten 1820 - 2. Tegnér och Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
moraliteten och endast därigenom få sitt värde, som om man
fordrade, att hon nödvändigt skulle befordra vetandet och
förståndets upplysning. Hennes inflytande i bägge dessa
avseenden kan aldrig vara annat än ett tillfälligt. Det högsta man
av poesien i intellektuellt eller moraliskt avseende skulle
kunna begära vore väl, att hon i intetdera av dessa vore direkt
skadlig, h. e. varken föranledde till falska begrepp eller till
fördärvade seder. Men varhelst detta verkligen inträffar, är
orsaken därtill ej att söka i poesien själv utan i det förvända
sätt, varpå hon uppfattas. Ty är frågan om begrepp, så ger
ju poesien sig aldrig ut för annat än dikt. Hon skall icke
recensera verkligheten. Hennes rike ligger i möjligheternas
land. Hon skall ej undervisa utan endast bilda. Hon skall ej
vara en skola på jorden utan en syn i molnen. Men av den
som ej gör anspråk på att bli trodd kan man icke säga att
man blir narrad. Den sanning hon innehåller kan ej vara
annat än symbolisk. Är åter frågan om sederna, så älskar
visserligen poesien livets muntra njutning och framställer som
oftast dess sinnliga nöjen: i synnerhet gäller detta om den
grekiska poesien i allmänhet och särskilt om den homeriska,
vars karaktär är barnslig och glad sinnlighet. Men hos
Homerus åtminstone är en sådan framställning alltid så
godtrogen och öppenhjärtig, att den i ofördärvade sinnen ej väcker
någon förargelse. Naturen är aldrig obscen, och konsten är
det ej heller, så framt hon med rent sinne uppfattar naturen.
Det ligger då något heligt och oskyldigt i hennes bilder, huru
yppiga de än må synas.»26
Detta är poesiens magna charta, konstens
autonomiförklaring. Det är icke här fråga om någon analys av Tegnérs
konståskådning eller någon jämförelse mellan hans och Kants
eller någon annans konstuppfattning. Vårt enda intresse är
att konstatera, huru Tegnérs sätt att hävda konstens
självständighet i förhållande till såväl vetenskapen som moralen ställer
20 III: 292 f. 21 111:295. 22 III: 296 f. 23 111:298.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
