Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 4. Den rationella antiintellektualismen - a. Reflexionsståndpunktens ohållbarhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
efter naturens allmänna lagar; i kristendomen har det
gudomliga framträtt och den kan alltså med rätta kallas för
uppenbarelsen.»50
Såsom framgår av vår föregående framställning har Tegnér
både accepterat och icke accepterat den av honom förträffligt
refererade rationalistiska ståndpunkten. Att kristendomen
utgör en promulgation av förnuftsreligionen är han som vi sett
med om: den särskilda uppenbarelsen är nödvändig, eftersom
den allmänna är otillräcklig. Men vad som icke tillfredsställer
honom i den konsekventa rationalismen är att den gör rent hus
med »mysteriet» i religionen, som denna dock aldrig, om den
skall vara levande, kan undvara. Han sympatiserade därför
mera med den rationella supranaturalismen, som i sin
rationalistiska grundsyn ändå ville bereda plats för religionens
hemligheter, ehuru han omsider genomskådade halvheten och
inkonsekvensen hos denna förmedlings teologi. Vi minnas hans
omdöme om Bretschneider: »Hans teologiska grundåsikt är
rationalistisk, den han likväl från början alltid grumlat med
några supranaturalistiska fragment, och därav kommer, som
av all slags halvhet, det vacklande och inkonsekventa hos
honom.»51
Bretschneider gör gällande, att man måste räkna med
»religionshemligheter».52 1 sin Handbuch der Dogmatik kom-
50 Tegnér, Handskrifter 11, VIII: s. 87 ff. Av de representanter för
rationalismen, som Tegnér omnämner, bör i detta sammanhang särskilt
Wegscheider uppmärksammas, eftersom hans Institutiones theologiæ
christianæ ansetts som rationalismens normaldogmatik. Till belysning av
den refererade ståndpunkten hänvisas till a. a. Prol. cap. I § 7, där han
talar om religionens källor: den naturliga och den positiva. Ur den
»naturliga» källan öser människan religiös kunskap, då hon »rectae
rationis usu sibi informat». Den positiva källans religiösa
kunskapsmed-delelse är »certa auctoritate externa». Denna yttre religionsauktoritet har
uppstått därigenom, att det funnits vissa människor i alla tider, som haft
ett större mått av vetande än andra och denna religiösa kunskap
förmedlas åt samtid och framtid genom läror och ceremonier (a. a. s. 23).
51 VIII: 433.
52 Bretschneider, a. a. s. 106.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
