Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 5. Primatet och domsrätten - b. Omsider tillerkännes uppenbarelsen primat över förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
temporellt och lokalt slagg, så ger detta bildspråk uttryck åt
den teologiska metod, som Tegnér redan 1827 bekände sig
till: ackommodations-, reduktions- och prefektibilitetstankarna.
Men vår föregående undersökning ger vid handen, att Tegnér
under ifrågavarande tidsperiod är i färd med att revidera sin
ståndpunkt. Hans Översikt av rationalismen, som nedskrevs
ett år före brevet till Almquist, är att betrakta som ett led i
uppgörelsen med rationalismen. Året förut gav han ju också
i brevet till Wingård uttryck åt sin tro på nödvändigheten av
en nyorientering inom teologien. Han insåg visserligen, att
rationalismen vägde tyngre än supranaturalismen, om man
stannade kvar på den blotta reflexionsståndpunkten. Hur
farligt han än fann det att övergiva denna, ansåg han det dock
nödvändigt. Detta måste ihågkommas för en rätt bedömning
av hans uttalande i brevet till Almqvist. Bakom de till synes
kongruenta uttalandena 1827 och 1834 om förnuftet som
»skiljomannen» och som »verkmästaren» ligger en genom det
teologiska studiet och tänkandet föranledd
uppluckringsprocess, som omsider resulterar i misstro till förnuftets
domsrätt i trosmål.
Att han icke längre har samma optimistiska tilltro som
förut till förnuftet såsom proberstenen utan att hans tänkande
förskjutits i positivistisk riktning, framgår av den passus i
brevet till Almqvist, där han kritiserar dennes framställning
av förnuftet som trons uppfattningsorgan.80 Han menar, att
80 Almquist skrev: »För att nu såväl komma till förtröstan på det
man hoppas och övertygelse om det man icke ser — och icke kan bevisa
— som för att få kunskap om Ordets sanningar, erfordras ju nödvändigt
hos människan ett organ för att vinna denna övertygelse och komma till
denna högre kunskap. Tron, såsom varande själva denna omedelbara,
över allt vetande och alla bevis upphöjda kunskap, eller ock den med
visshet uppgångna subjektiva övertygelsen om dessa översinnliga föremål:
idéernas värld, kan icke själv vara sin egen uppfattningsförmåga utan
människan måste äga ett högre kunskapsorgan för tron såsom den högsta
kunskapskällan och denna är . . . människans förnuft, som således är
förmågan av omedelbara, oöversinnliga föreställningar: tro.» a. a. s. 12 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
