Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 5. Primatet och domsrätten - b. Omsider tillerkännes uppenbarelsen primat över förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
om för att icke svalget mellan dogmen och övertygelsen skall
bli för stort, så är också detta ett medgivande, som konserverar
det rationella elementet på samma gång som det innebär ett
uppbrott från rationalismen. Det är de Wettes åskådning,
frigjord från hans friesiska filosofi, som här avskuggar sig.
För honom var det ett huvudintresse att tillvarataga
sanningsmomenten i såväl rationalismen som supranaturalismen och
förena dem i en högre enhet. Och i sin symbolism gav han,
såsom vi sett, anvisning på, huru stereotyperna i kyrkan skulle
smältas om för att kunna accepteras och behållas.
Vi ha talat om en uppluckringsprocess i Tegnérs teologiska
tänkande. Det är icke fråga om en revolt i åskådningen utan
en sakta glidning, föranledd av de fortgående studierna. Den
är närmast att betrakta som en tyngdpunktsförskjutning. Den
principiella grundsynen bibehålles ograverad — den
kvalitativa identiteten mellan förnuftet och uppenbarelsen. Men
frågan om förnuftsuppenbarelsens primat över
kristusuppenbarelsen kommer så småningom i nytt läge. Den optimistiska
tilltron till förnuftet, som ännu 1827 tillerkände detta
domsrätt i trosmål, är i färd med att vika. När vi komma fram till
slutet av 1835, se vi, huru de positiva vinsterna, som studiet av
de Wette och Schleiermacher avsatt, bära frukt i en mognad
rationell anti-intellektualism, för vilken det väsentliga i
kristendomen tillhör den fromma känslan. I det förut citerade talet
vid doktor Heurlins jordfästning i Åseda heter det: »Det är
nödvändigt för folkets lärare att känna och kunna redovisa för
de vetenskapliga grunderna till sin tro; men den uppfyller
ännu på långt när icke lärarens kall. Ty vad är kristendom,
sådan den framställes i sina urkunder? Ingalunda ett
dogmatiskt system, den lämnar endast ämnen därtill. Den är i sitt
innersta väsende mera leverne än lära, den går mera ut på
handling än på begrepp, den fromma känslan är dess
livspunkt, den vänder sig mera till hjärtat än till förståndet.»84
84 VII: 198.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
