Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 7. Uppenbarelsebegreppet - d. Uppenbarelseevolutionismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
fortgående uppenbarelsen betraktas från evolutionistisk aspekt,
synes det bli allt mindre utrymme för Guds spontana aktivitet.
Ett intressant uttalande härrör från kyrkoinvigningen i Skede
1837:
»Det är i sanning en egen och besynnerlig förvillelse, att
inan tilltror sig i bönen liksom dagtinga med Gud, föresätta
honom vissa villkor och förmå honom att till vår fördel
upphäva eller ändra naturens oföränderliga lagar. Vi förlåta
hedningarna, om de trodde sig kunna med offer och löften muta
sina självgjorda gudar. Men vi som äro kristna borde dock ha
renare och värdigare begrepp om det högsta väsendet. Vi borde
dock inse vad dagliga erfarenheten, vad det ringaste
eftersinnande lär oss, att hela den yttre naturen fortgår och styres
efter lagar, som ej kunna upphävas utan en allmän förstörelse
och att skapelsen skulle störta tillsammans, om denna eviga
ordning brötes, vore det också endast för ett ögonblick. När
solen är uppe på sin klara sommarhimmel, då måste hon ju
skina, även om hon skulle förbränna ditt åkerland. När
molnens urnor äro fyllda, då måste de ju rinna över och utgjuta
sig, även om de skulle fördränka din gröda. Är mannens
livskraft ute, då måste han ju dö, även om hustruns och barnens
hjärtan ville brista av sorg däröver. Gud ger det goda och det
onda; men icke ger han det omedelbarligen och genom
underverk utan genom naturliga medel. Gud styrer världen; men
icke styr han den sålunda, att han alltjämt tummar på dess
gång och förrycker de lagar han en gång stadgat därför. Utan
han har ifrån början förutsett allt, han har beräknat allt, han
har ordnat det bela, så att det måste löpa sin ban ut, han har
bestämt människosläktets gång, ehuru genom många omvägar,
till ett mål, som ej kan vara annat än det högsta, det ädlaste,
det saligaste. För ett enskilt lidande kan han icke bryta sin
stora plan, som omfattar icke blott årtusen utan evigheten, i
hemligheten av hans världsstyrelse intränger intet mänskligt
öga.»1
1 VIII: 262 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
