Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 3. Växjöbiskopens försoningslära - a. Centralmotivets perduration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
retirera för att kunna tro på den kärlek som förlåter synder
och för att hämta impulser till bättring och Jesu efterföljd.
2. Försoningen är icke att fatta enbart som ett fortgående
faktum i människohjärtat, vilket blott är ett ringare förspel
till någonting högre, utan tillika som en universell kosmisk
process, vars begynnelsepunkt är mänsklighetens avfall från
Gud och vars slutpunkt är dess återförening med honom.
Men Kristi kors symboliserar icke idén om det ändligas avfall
från det oändliga utan den gudsgärning i historien, som avser
mänsklighetens frälsning.
Att Tegnér traderade denna grundåskådning från 1820 in
över gränsen till biskopstiden framgår klart av hans
inspirerade uttalande i försoningsfrågan i Tolgs kyrka 1824, vilket
här endast delvis skall återupprepas: »Predika läran om den
korsfäste, om det gudomliga offret för världens synder, om
den store fridsstiftaren mellan himmel och jord, predika
försoningens lära till bättring, till tro, till salighet; ty försoning
är kristendomens märg och kärna, hon är på en gång det
högsta för förnuftet och det tröstefullaste för hjärtat, hon är
den borttappade, den igenfunna nyckeln till himmelrikets
portar.»1 Lika litet som denna försoningsteologi inkluderar
ortodoxins satisfaktionsidé utesluter den en dunkelt anad och
helt annorlunda orienterad satisfactio vicaria. Korset är Guds
kors. Offret är Guds offer. Segern är Guds seger. I sin syn
på den korsfäste som den gudomliga kärlekens offer och
triumf skymtar han i aningen en satisfactio vicaria, i vilken
Gud själv är subjektet, då han träder in under våra villkor,
axlar våra bördor, bär våra synder.
Att denna grundsyn perdurerade genom år och decennier
kan man utläsa av Tegnérs uttalande om försoningen i sina
avskedsord vid prästmötet 1836: »Jag skulle önska, att de
skriftlärde, som klaga över försoningslärans missbruk, bevisa
dess omöjlighet och väl också förklara bort henne ur bibeln,
1 IV: 142.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
