Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 3. Växjöbiskopens försoningslära - a. Centralmotivets perduration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
jag skulle önska, att de stode vid en ringa, en obildad mans
dödssäng ur folket. Han har intet mer att hoppas i livet, ville
därför gärna ha något att hoppas i döden. Han känner sin
skuld, han hårklyver icke begreppet om möjligheten för en
annan att lida i hans ställe, försona, tillfyllestgöra; det har
aldrig fallit honom in att tvivla härpå. Varmed vill man trösta
honom, om detta sista stöd undanryckes honom i döden, om
det säges honom, att vad han själv felat, det måste han själv
gälda? Försoningsläran må vara oförklarlig annars, hon har
sin förklaring i döden. De bleknade läpparna uttyda henne,
det bristande ögat ser vad hon innebär. Tagen den därför
med eder till varje dödssäng. Där är hennes seger, där verkar
hon säkrast till tröst, till hopp, till välsignelse.»2
Med detta uttalande ger Tegnér besegling åt den
korsteologi, som var de Wettes och blev hans egen. Den gyllene
linjen i Tegnérs försoningstänkande är därmed markerad från
1819 till 1836. Han kunde visserligen icke alltid konsekvent
genomföra grundsynen utan gled stundtals ned mot ett lägre
plan. Det ha vi förut sett prov på — och vi skola se det också
i fortsättningen. Men att centralmotivet perdurerar genom
åren, även om det utsättes för vissa spänningar, skymtar fram
i åtskilliga uttalanden. Vid invigningen av Kalvsviks kyrka
1828 citerar biskopen bl. a. Pauli ord: »Alla hava ju syndat
och äro i saknad av härligheten från Gud; och de bliva
rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom
förlossningen i Kristus Jesus.» Till detta och likartade bibelcitat
anknyter han följande reflexion: »Om en dödlig kunde
uppfylla helighetens lag, vartill behövdes då en medlare mellan Gud
och människor, varför skulle då Guds Son hava lidit och dött
för världens synder? Hans blod, givet till en lösepenning för
mången, det var då förspillt onödigtvis, försoningens hemlighet,
den djupaste, den tröstefullaste av alla, den var då en fåfäng
anstalt, en överloppsgärning utan nytta.»3
2 VIII: 179 f. 3 VI: 218.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
