Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 4. Försoningsidén och religionssynkretismen - a. Två betydelsefulla årtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
ytterst samman med hans månhet om kristendomen själv och
hans åstundan att lösa den från inkapsling och isolering och
se den inorganiserad i kulturens stora sammanhang.
Vi ha icke kunnat följa Tegnér i hans brottning med de
teologiska problemen utan att upptäcka, huru han i själva
verket i många stycken var före sin tid och gjorde sig till
talesman för tankar, som först långt senare skulle bryta fram
med makt. Vad han sagt om uppenbarelsens universella
omfattning och dess fortgång genom tiderna exemplifierar vad
vi här mena. Om de nu möta oss i förnyad gestalt och med
fastare förankring i den bibliska traditionen och om man nu
på sina håll ser uppenbarelsens universalitet och perduration
i ett dualistiskt-dramatiskt perspektiv, så är detta ingen
anledning att ringakta Tegnérs försök att tolka revelatio på ett
sätt, som var tämligen sällsynt i svensk teologi under hans
generation.
Vår granskning av Tegnérs problematik ger vid handen,
att hans hjärta klappar varmast, när tankarna kretsa kring
försoningens hemlighet. Att han har svårt att komma fram
till en organisk totalitetsaspekt på försoningen är ju påtagligt.
Hans tänkande stores bland annat av den omständigheten, att
han icke lyckats fixera ett entydigt försoningsbegrepp.
Försoningen betyder för honom principiellt den brutna
gudsgemenskapens återupprättande men fattas sedan på tre olika
sätt. Först som ett universellt kosmiskt drama, där den
platonska grundsynen uppenbart förmäler sig med den kristna.
Därnäst som en Guds gärning genom tiderna till mänsklighetens
frälsning, där den teocentriska inriktningen är omisskännelig.
Slutligen som ett fortgående faktum i människohjärtat, där
glidningen ned mot ett moralistiskt betraktelsesätt är lätt att
konstatera.
Men allt detta till trots måste det sägas, att han också i
försoningsfrågan gjort synpunkter gällande, som visa framåt
och i långt senare tid på många håll blivit aktuella. Detta
gäller exempelvis hans centralmotiv — korset som Guds kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
