Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 4. Försoningsidén och religionssynkretismen - a. Två betydelsefulla årtal - b. Religionssyntesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
leks offer och triumf. Det gäller vidare den synpunkt på
korset, som lyser fram i Nattvardsbarnen: kärlekens djup är
försoningens djup — försoning är kärlek. Det gäller desslikes
sammansynen av krubban och korset, den gyllene linjen mellan
inkarnations- och försoningsmotiven, som kom honom att
predika om försoningen på juldagen. Det gäller slutligen hans
markerande av korsets och uppståndelsens principiella
samhörighet: utan att dö kunde Jesus ej uppstå, och utan
uppståndelsen hade kristendomen aldrig trängt utanför den mörka vrå
av världen, där den föddes — därför är påsk de kristnas
egentliga historiska högtid och uppenbarelsens hörnsten.
Sedan detta rättvisligen erkänts, kommer man ju icke ifrån,
att religionssyntesen och syntesteologien också äro den yttersta
anledningen till att Tegnér trots allvarlig åstundan hade svårt
att religiöst fånga det kristet centrala och svårt att teologiskt
fixera det kristet egenartade. När vi nu låta vår slutskiss
sortera under kapitlet om försoningsidén, så beror detta på
den omständigheten, att just försoningen, den borttappade
och igenfunna nyckeln till himmelrikets portar, dels var det
problem, som mest engagerade hans hjärta, dels är det motiv,
som är känsligast för de spänningar, för vilka religionssyntes
och syntesteologi utsätta de kristna tankarna.
b. Religionssyntesen.
Religionssyntesen mellan platonism och kristendom kräver
ingen utförlig belysning. Vi ha redan mött den i olika
sammanhang. På ett utomordentligt karakteristiskt sätt sågo vi
den avspeglad i Nattvardsbarnen. I detta skaldestycke, där
han tydligare än i någon annan dikt låter kristna och bibliska
motiv spela, ligger platonismen i öppen dag.
»Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker pä kedjorna jämnt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, där det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
