Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P l a to och poesien.
En gammal tvist, säger Socrates hos Plato, skiljer
Philo-sopher och Poeter; och beviset härföre lemna Platos egna
skrifter allt igenom. Ty i de äldsta tider voro i Grekland
liksom annorstädes skalder och vise ej åtskilde: ett
gemensamt namn och en gemensam Sångmö förenade dem. Men
då sedermera poesie och vettenskap skillde sig från
hvar-annan, eller rättare då det nakna begreppet ville stifta ett
eget rike, inom hvars gränsor det påstod att sanningen var
instängd, men Dikten deremot blef quar i sitt gamla
fädernesland, der skönheten herskar; då uppträdde Skalden och
Philo-sophen som fiendtliga makter emot hvarandra, och det med
så mycket större förbittring som de förut varit förenade,
likasom krigen mellan nästgränsande och beslägtade folkslag
alltid föras med största bitterhet. Kriget var således långt
före Platos tider börjadt. Heraclitus hade redan långt förut
yrkat att Homerus borde spöas och Xenophanes hade ådragit
sig namnet af Homerförtramparen. På sin sida blefvo
Poeterna dem ej heller något skyldiga; och det blodiga sätt,
hvarpå Aristophanes persifflerade till och med en Socrates,
är verldsbekant. Platos ovilja emot poeterna kan således
synas tillhöra hans skrå, och kunde äfven ensamt såsom
esprit de corps förklaras. Men på andra sidan synes det
dock oförklarligt, huru en så poetisk natur som Platos kunde
så helt och hållet misskänna poesiens väsende. Att han sjelf
i sin ungdom skall ha diktat både Heroica och en tragisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
