Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tetralogie, må nu vara grundadt eller icke; så mycket är
åtminstone säkert, att poeterna haft ett märkbart inflytande
på bildningen af hans styl och maner. Ty Plato är, om
man blott betraktar stylen, den mest poetiska af alla
prosaister. Hans uttryck är vanligtvis ej prosa, utan upplöst vers.
Han kläder begreppet så ofta han kan i en skimrande drägt,
han är rik på liknelser, han frossar i bilder. Emedlertid är
detta blott den yttre sidan af hans poesi, som lättast faller
i ögonen; men den inre är väsendtligare. Hans vigtigaste
satser sluta sig vanligtvis till någon myth, eller utgå
derifrån. Fans en sådan myth så begagnade han den; fans den
icke så diktade han den sjelf. Hans philosophie är
menskliga förnuftets mythologie. Den dialogiska formen i hans
skrifter är också ingalunda tillfällig: den är tvertom
väsendt-lig för hans framställningssätt. Ty han framställer ej
sanningen såsom något redan funnit och färdigt: han söker den
med sin läsare: hon bildas och växer under våra ögon: det
är sanningens formationsprocess som han visar. Hans method
är med ett ord genetisk. Men just härigenom har han också
så mycket lif och verkelig handling: ty begreppens
utvick-ling som sker småningom är analog med den dramatiska
handlingen i poesien. Äfven de handlande personernas
ca-racterer äro med poetisk kraft bildade och bibehållna, och
beundransvärd är i synnerhet den oändliga rikedom, hvarmed
Socrates alltjemnt är framställd, ständigt skiftande och dock
ständigt den samma. Hvilken skillnad emellan den ironiska,
parodierande, skämtande Socrates i Phsedrus, och den döende
i Phsedol Och likväl är det ändå omisskänneligen samma
caracter, den personifierade visheten och dygden, som
alltjemt blickar medömksamt och ironiskt ner på lifvet och med
lugna ja muntra blickar ser på döden och sjunger sin
svanesång vid befriarens annalkande. Hans dialoger kunna
derföre med skäl anses som philosophiska dramer. Det går dess-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
