Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man från poesien borttager modos, numerum & versus, är det
återstående blott tal (oratio, Åoyoc;). Poesien är derföre endast
en konst att tala till folket. Hvad som alltså gäller om
talaren, att han nemligen endast borde söka att hos åhörarna
väcka rättvisa och återhållsamhet, samt aflägsna dess
motsats, det samma bör äfven gälla om skalden, oeh i allmänhet
om hvarje konstnär. — Att nu poesien åstadkommer nöje,
är onekligt, men derför följer väl ännu icke, att detta är
hennes enda syftemål. Deremot är det fullkomligen riktigt,
att hon ieke åsyftar moralisk förbättring.
Vi befinna oss nemligen nu i medelpunkten af Platos lära
om poesien, oeh hvarur egenteligen och rättast hela hans
vedervilja mot denna konst bör förklaras. Han betraktade
henne nemligen väsendtligast från den ethiska sidan, och ville
att hennes värde skulle förnämligast bero derpå att hon
befordrade dygd och goda seder. En sådan åsigt af saken är
också icke ovanlig; och ännu finnes mången som i poesien
nödvändigt vill höra en dygdepredikant, likväl troligtvis utan
att ana, huru Platonisk han härigenom är. Att nu en sådan
fordran innefattar en orimlighet är väl ieke svårt att visa.
Ty hvarföre skulle det sköna, som poesien eller konsten i
allmänhet söker, vara mindre värdt än det sanna eller det goda?
Den sesthetiska förmågan hvarken kan eller bör underordnas
någon annan. Hon utgör tvertom en integrerande del
bredvid och jemte, ej under den intellectuella och moraliska, som
är den egentligen förbindande länken, som är menskliga
naturens medelpunkt. Poesien har derföre sitt ändamål och sitt
värde inom sig sjelf. Hon utgör en stat för sig sjelf: det
första man hos henne måste erkänna är hennes
sjelfständig-het och oafhängighet; hon är för fri, för ädel för att tjena.
Det är äfven så orimligt att fordra, att hon skulle bidraga
till moraliteten och endast derigenom få sitt värde, som om
man fordrade, att hon nödvändigt skulle befordra vetandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
