Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Tal vid jubelfesten 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spärra tanken inom ett särskilt skrå, eller
qvarhålla den lössläppta forskningen. Hon gick
genom lyckta dörrar. Det hade växt vingar på
den unga örnen, och han pröfvade dem alltjemt
och steg emot solen. Man kunde bränna
kättaren; men hans skrifter blefvo qvar för en hvar
och ropade som anderöster öfver jorden. Den
gamla klassiska forntiden hade nyligen blifvit
framdragen ur sitt grus. Lik en ur jorden
uppgräfven stad, stod den för den förvånade
verlden, med alla sina tempel och stoder. Dess
ofantliga massa af klara föreställningar och djerf
forskning kastades på en gång som ett
jäsningsämne i den redan förut oroliga tiden.
Hierarkien hade redan länge beherrskat verlden. Den
hade förut tilläfventyrs varit nödvändig för att
som en osynlig makt, som en hand ur molnen,
sammanhålla det förvildade Europa. Europa
hade, flera sekler igenom, ej haft eller kunnat hafva
någon annan verklig föreningspunkt än Kyrkan.
Nu var förhållandet annorlunda. Det
theokratiska systemet hade efter tidens förändrade skick
blifvit onödigt, följaktligen äfven olämpligt. Det
måste derföre lemna plats för ett annat.
Hierarkien måste falla. Dess ålderdoms-utsväfningar,
och dess halsstarrighet att ingenting vilja
medgifva, påskyndade endast dess fall. Men den
kunde verkligen ingenting medgifva. Den var
som en slagen eröfrare, hvilken ej kan
underhandla, ej kan återlemna något, emedan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
