Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 1. 7 Januari 1871
- G. R. Dahlander: Öfverblick af fysikens nyaste framsteg
- F. L. Ekman: Om förfalskning af rum, konjak och arrack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en teknisk tidskrift lemna en, så vidt möjligt är, populär
öfversigt af de nyare arbeten inom fysikens område, hvilka
erbjuda mera intresse från teknisk synpunkt eller eljest äro afstörre betydenhet.
Vi skola dervid hos läsaren förutsätta
kännedom om endast de allra första grunderna af fysiken och föröfrigt
söka undvika vidlyftiga matematiska formler, hvilka så ofta verka
afskräckande vid läsningen af vetenskapliga arbeten.
Gasers sammantrycklighet. När en gas sammantryckes,
ökas dess spänstighet så mycket mera, till ju högre grad
volymen förminskas. Enligt den efter Mariotte benämnda lagen är
trycket vid oförändrad temperatur omvändt proportionel med
volymen. Men denna lag gifver blott en närmevis riktig
framställning af gasens förhållande. Redan förut har Regnault
genom ytterst noggranna försök visat, att gasernas - med
undantag för vätgasen - spänstighet vid sammantryckning är
mindre, än hvad den Mariotteska lagen angifver. Men vid
hans försök drefs sammantryckningen icke till någon synnerligt
hög grad. Eri fransman, Cailletet, har nyligen anställt ändra
försök i samma syfte, men med begagnande af apparater, som
medgafvo att sammantrycka gasen till 8 à 900 atmosferers
tryck. Resultaten äro förnämligast följande:
Betecknas gasens ursprungliga volym och tryck med v och
p, samt dess volym och tryck efter sammanpressningen med
| v p | |
| v’ och p’, så blifver förhållandet | ––– | , hvilket skulle vara 1, om |
| v’ p’ | |
den Mariotteska lagen vore fullt riktig, i sjelfva verket följande:
| Antal atmosferer. | Väte. | Luft. |
| 60 | 0,9810 | 1,0131 |
| 100 | 0,9552 | 1,0098 |
| 150 | 0,9372 | 1,0047 |
| 200 | 0,9158 | 0,9990 |
| 300 | 0,8761 | 0,9465 |
| 400 | 0,8347 | 0.8672 |
| 500 | 0,7893 | 0,7927 |
| 705 | –––– | 0,6660 |
Det synes häraf, att afvikelserna från den Mariotteska
lagen äro vid högre tryck ganska betydliga. Luftens spänstighet
är ända till vid omkring 200 atm. mindre, än hvad denna lag
angifver, för att sedermera växa i ännu högre grad, än hvad
förhållandet är med vätgas. Vid ett tryck af 700 atm. har
luften omkring 3/2 af den volym, som den enligt den
Mariotteska lagen skulle ega.
Ljudets fortplantningshastighet. A. Seebeck har anställt
försök för att utröna ljudets fortplantningshastighet i rör af
olika diameter. Han fann dervid, i öfverensstämmelse med
hvad teorien förutsett, att ljudets hastighet är mindre i ett rör
med liten än med stor diameter, såframt icke röret har så stor
vidd, att luftpartiklarne i hela tvärgenomskärningen ej kunna
vibrera fullkomligt lika. Denna förminskning i ljudets
hastighet beror på friktionen mellan den vibrerande luften och rörets
väggar samt på de sistnämndes värmeledningsförmåga.
Seebeck fann äfven, att en betydlig förminskning af ljudets
hastighet uppkommer, om rörets inre yta beklädes med flanell
eller läder.
Andra försök äro gjorda af en fransk ingeniör, André,
för att finna den hastighet, hvarmed ljudet fortplantas uti
vatten, inneslutet i en ledning af gjutjernsrör med 270 liniers
(800 mil.m.) diam. och 2,031 fots (603 met.) längd. Han
fann denna hastighet vara 3,024 fot (898 met.) i sekunden, ett
värde betydligt mindre, än hvad man funnit för ljudets
hastighet i en vidsträckt vattenmassa. (Forts.)
Om förfalskning af rum, konjak och arrack.
Af prof. F. L. Ekman.
Vid beredning af jästa och destillerade drycker öfvergår
som bekant i destillatet, utom vatten och alkohol, äfven små
mängder af andra flygtiga organiska ämnen. Ofta äro dessa
till lukt och smak obehagliga och bruka då betecknas med
namnet finkelolja; i andra fall åter meddela de åt spritdrycken en
angenäm lukt och smak och pläga då benämnas arom. Det
senare är förhållandet med de bekanta bränvins-sorterna rum,
arrack och konjak. Dessa skilja sig från vanligt bränvin
väsentligen blott genom beskaffenheten af de nyssnämnda, i ringa
mängd jemte spriten öfverdestillerade, organiska ämnena, hvilka
för hvarje särskild af nämnde bränvinssorter betinga deras
omtyckta egendomliga smak och höga handelspris. Nyss
destillerade äro de alla färglösa. Färgen, med hvilken de komma i
handeln, erhålla de genom lagring på fat eller genom afsigtlig
färgning, vanligtvis med brändt socker; den är således
oväsentlig.
Det ligger i sakens natur, att industrien – för så vidt
den eljest förtjenar denna benämning för nu afsedda fall –
skall hafva benäget åtagit sig att förse den del af den rum-,
arrack- och konjak-älskande publiken, hvars smak för dessa.
varor icke står i riktig proportion till dess förmåga att köpa
och urskilja, med nämnde varor till ett lindrigare pris och en
behofvet motsvarande mängd. Isynnerhet är det Tyskland, som
med dessa konstgjorda produkter förse de svenska handlande
från Skåne ända till Norrbotten, hvilka spekulera på den slags
förfining hos folket, som yttrar sig i att dricka rum och
konjak i stället för bränvin; ett utbyte, vid hvilket vinsten för
konsumentens smakorganer i de flesta dylika fall lär få räknas
till »inbillningens nöjen», under det förlusterna å kassans och
väl äfven helsans sida mera falla inom verklighetens område.
Naturligtvis är beskaffenheten af dessa konstgjorda
spirituosa mångfaldigt vexlande, så mycket mer som de
egendomliga luktämnena hos de äkta varorna ännu blifvit mycket
ofullständigt utredda på vetenskaplig väg, och man således vid deras
efterhärmning ej har någon säker ledtråd att följa. Man kan
emedlertid säga, att förfalskningen sker i två väsentligt olika
hufvudriktningar. Den ena, som visserligen är den
beskedligaste, består deri, att man utspäder en fin, äkta vara med väl
renad sprit och vatten samt med så kallad sockerkulör åter höjer
färgen hos den utspädda produkten. Priset på denna sättes
naturligtvis så, att deri, som verkställt utspädningen, har en
liten vinst, kanske en 30 à 40 proc., på att sålunda ha gjort
den äkta varan tillgänglig för flera munnar; så mycket
rimligare ju som man vanligen genom tillsats af litet socker,
bärsaft, m. m. söker att efter bästa förmåga ersätta, hvad varan
genom utspädningen förlorat i angenäm och fyllig smak. Den
konstmessiga benämningen på detta förfarande är »förskärning»,
tyskarnes »verlängern, verschneiden». Men då det möter
svårigheter att endast på detta sätt göra den äkta varan så »lång»
som man önskar, tager man sin tillflykt till andra medel. Det
uppstår sålunda en skilnad mellan enkel förskärning, som vi nu
omnämnt, och förskärning med »facon», i hvilket senare fall
man kan förlänga den äkta varan 10- till 15-dubbelt och
derutöfver, och ändå etikettera produkten med benämningen »fin».
Faconen består naturligtvis i de tillsatser, hvarigenom den äkta
varans smak och lukt skall efterhärmas. Mari skulle tycka det
vara skada att förstöra t. ex. en fin konjak genom att utblanda
den med ett mixtum fixtum af sprit och vatten jemte extrakt
på russin, hallon, fläderblommor, svärdsliljerot m. rn.
Förmodligen tycka spirituosafabrikanterna detsamma, ty de tillverka
äfven gerna om möjligt rent artificiella spritvaror, i hvilka
ingen droppa äkta vara ingår, och hvilka de måhända hafva den
anspråkslösheten att etikettera med de enkla benämningarna
»rum», »konjak», »arrack», utan någon särskild
qvalitets-beteckning.
Svårast att utföra, men derför ingalunda i minsta skala
bedrifven, är förfalskningen af rum. Den fina äkta rumen
beredes företrädesvis på de Vestindiska öarne genom att jäsa och
destillera saften af sockerröret, hvarvid melassen efter
råsockrets framställning äfven delvis kommer till användning. Denna
efterapning bedrifves företrädesvis i Tyskland; med hvad
framgång kan man föreställa sig af ett yttrande af en berömd
kemist, prof. Otto: att dessa produkter hufvudsakligen blott
derföre kunna säljas, emedan man till följe af deri äkta varans
sällsynthet i vanlig handel (i Tyskland) glömt, huru den
smakar och luktar. Recepterna, efter hvilka den konstgjorda rumen
förfärdigas, äro mångfaldiga och ingredienserna delvis sådana,
att det torde väcka en rumälskares förvåning. Så förekomma
ofta bland de ämnen, med hvilka spriten bör digereras och
destilleras, glanssat, garfvadt läder och näfverolja för att ge åt rumen
den egendomliga sträfheten i dess bouquet och smak, under
det cederträd, vanilj, mysk, saffran, violrot mycket användas för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0018.html
