Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 4 Februari 1871
- L. Dietrichson: Den grekiska keramiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 5 Stockholm, den 4 1871
Tidningen utkommer hvarje Lördag.
Pris: för 1/1 år 10 rdr, i år 5,25 rdr, 1/4 år 2,75 rdr.
Lösnummer 25 öre.
Hufvudredaktör och ansvarig utgifvare:
Civilingeniör W. Hoffstedt.
Adress: Mästersamuelsgatan N:o 56.
Annonspris: 10 öre pr petitrad. Tidningens
expedition: Norra Smedjegatan N:o 28.
–––––
Innehåll:
Den grekiska keramiken och dess betydelse för den moderna industrien med
anledning af Stockholms slöjdskolas samling af antika vaser, af prof. L.
Dietrichson (forts.: illustr.). De svenska stenkolslagren, af geologen E.
Erdmann (illustr.). Maskin för tillverkning af Skrufvar, muttrar och
axlar (illustr.). Baxter’s sjelfverkande apparat för Vägning af säd. m. m.
(illustr.) Torrdestillation af töre för framställning af olja, tjära, kol,
m. m. af ingeniör G. H. Lassen (forts.: illustr.). Om grusning af
landsvägar, af ingeniör G. M. Dalström. Notiser. Patenter. Upplysningar.
Annonser.
–––––-
Den grekiska keramiken
och dess betydelse för den moderna industrien
med anledning af Stockholms slöjdskolas samling af antika vaser.
Af prof. L. Dietrichson.
(Forts. fr. sid. 18.)
Enligt deras historiska utveckling kunna den grekiska
keramikens alster inordnas under trenne olika stilarter.
Den äldsta arten är den så kallade archaiska, som i
synnerhet fabricerades i Korinth i det 6:te århundradet f. Chr. och ännu
tidigare; arbeten, hvilka bära den tydligaste prägel af sitt
asiatiska ursprung. De äro runda, något lågtryckta, och
profileringen är betydelselös och klumpig. Målade djurfigurer, gerna
långdragna, stiliserade i asiatiskt manér och dragande sig kring
kärlet i flera öfver hvarandra liggande horisontela band, utgöra
dessa kärls smycke; de ritas ned i grunden och utfyllas med
färg. Grunden behåller lerans naturliga gulgråa, matta färgton;
svarta och brun-violetta färger begagnas för figurerna, hvilka
så godt som alltid framställa djur – oxar, svanor, o. s. v.
förekomma på de i slöjdskolan förvarade kärlen – deremot nästan
aldrig menniskofigurer. Äfven ön Melos har bragt i dagen en
mängd af dessa kärl af archaisk stil.
Den andra stilarten är den gammal attiska. Den utmärker
sig genom frihet i former: sköna handtag och fötter, milda,
behagliga profileringar. Här uppträda i målningarne menskliga
figurer, ehuru ännu i en viss ceremoniel stelhet. Grundens
färg är här i början gulaktig, senare rödlett genom tillsats af
pulveriserad rödsten. Figurerna i denna stil äro oftast svarta,
djurfigurerna alltid, menniskofigurerna vanligtvis. Denna stil,
som utvecklar sig till början af det 5:te århundradet, till de
persiska krigens tid, utvecklar inom sig de flesta former, amforer,
hydrior med tre handtag, skålar med två handtag, o. fl.
Den tredje stilarten är den yngre attiska. Inom denna har
den röda leran blifvit ensamt herrskande, men den användes på
ett annat sätt än förut. I stället för att man nämligen förut
använde svart färg till figurerna, som blefvo
stående på lerans naturligt färgade röda grund,
går man nu den omvända vägen, i det man
färgar grunden svart och i den svärtade
grunden utspar figurerna, hvilka alltså komma att
stå röda på svart grund. Ett undantag göra
de hvita oljekärlen, lekythoi, hvilka målas hvita
och få mörka figurer i svarta konturer, ofta
med röda ifyllningar och ornament. Inom denna
stil utveckla sig former, ornamentik och
profilering till sin högsta höjd, hvilket inträffar i
midten af 5:te århundradet vid de persiska
krigens slut; den tid, som i det hela taget
utgör Greklands blomstringstid, Phidias och
Myrons, Mnesikles och Iktinos, Æschylos och
Sophokles tid. Denna höjd bevarar den
 |
Grekisk "krater".
|
grekiska keramiken till mot slutet af 4:de århundradet f. Chr.
d. v. s. till Alexander den stores tid, då med nationens
politiska frihet äfven dess skönhetssinne går förloradt; och dess
konstindustri söker att ersätta, hvad den saknar af fantasi och
produktionskraft genom stoffets praktfullhet och ornamentikens
öfverlastade rikedom, en tid i hvilken i synnerhet »praktkärlen»
taga öfverhand.
Taga vi åter till utgåjigspunkt för vår indelning ändamålet,
så skiljas den grekiska keramikens alster i fyra hufvudgrupper.
Den första afsigt, vi kunna förutsätta, att ett kärl har, är
den, att det skall kunna upptaga och bevara en flytande massa,
tjena som reservoir; och emedan menniskan i det ursprungliga
naturtillståndet alltid begagnade dertill egnade naturföremål för
tillfredsställandet af sina behof och först senare, utgående från
dessa naturföremåls form, kommo till en på industriel väg
alstrad form, är det klart, att den ursprungliga naturformen alltid
ligger till grund för konstformen. Sålunda är kurbitsen,
kokos-skalet, äggskalet den ursprungliga grundformen för de på
keramisk väg alstrade reservoirkärlen (krukan, fatet).
Det nästa behof är att ega kärl, i hvilka inan kan isolera
vissa delar af den i reservoiren upptagna massan, för att njuta
den: öskärlen. Till grund för dem ligger den ihåliga formen
hos den sammanböjda handen eller hornets form (koppen,
glaset).
Vidare behöfver man kunna på ett beqvämt sätt fylla det
mindre kärlet från det större; och trattformen uppstår, när
man genomborrar hornets nedre ända (tratten).
Slutligen är det ett behof att kunna utgjuta drycken, och
till detta ändamål begagnas kärl, hvilka hafva en trång hals
(flaskan).
Men å andra sidan är det klart, att dessa funktioner ej
uppfyllas ensidigt, så att ett kärl uteslutande har utgjutandet
till ändamål, ett annat förvarandet, o. s. v. Tvärtom förena
sig de olika ändamålen i någon mån hos alla kärl – så begagnas
flaskan t. ex. för båda de nyssnämnda ändamålen – och derigenom
blifver det omöjligt att upprätthålla någon bestämd gräns med
afseende på vasernas indelning enligt deras ändamål. Detta
gör också, att indelningen af de grekiska vaserna är
synnerligen obestämd, då man genom antydningar hos gamla författare
och i obestämda uttryck öfverlemnade definitioner måste sluta
sig till kärlens bestämmelse och förbinda de funna kärlen med
i litteraturen befintliga namn.
Vi skola derför ej i detalj genomgå alla former utan
endast i korthet beröra de vigtigaste.
Af Reservoirer känna vi i synnerhet den
stora kaliformen, 1) Pithos, rund, bukig, och
nedåt smalnande (det var i en dylik Diogenes
hade sin boning). Af denna art förekomma
så godt som inga fullständiga exemplar,
emedan deras storlek har gjort, att de lättare
blifvit föremål för tidens förstörelser. Desto
vigtigare är 2) Amforernas klass hvilka hade
två handtag, voro spetsiga nedåt och stundom
utan fot. Ofta förekomma de dock med fot
och då i mycket omvexlande former.
Efterhand höjer sig Amphora till praktkärl, och de
så kallade pris-amforerna, i hvilka den heliga
oljan öfverräcktes till segraren i de
panatheneiska festspelen, voro af synnerligen högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0047.html
