Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. 4 Februari 1871 - Eduard Erdmann: De svenska stenkolslagren - Maskin för tillverkning af skrufvar, muttrar och axlar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kolflötserna äro således der fem till antalet.[1] På det
ställe der borrhålet 34 är beläget, 1/4 mil (2,67 K.m.) söder om
Billesholm, finnas utan tvifvel två kollager (b och c å profilen),
hvardera af 2 fots (594 m. m.) mäktighet; m-en 1500 fot (445
met.) längre söderut har man i borrhålet 33 icke funnit mera
än en kolflöts c, hvarunder skifferler och sandsten samt
slutligen på 60 fots (17,8 met.) djup röd lera följde. I n:o 34
skulle man genom fortsatt borrning hafva träffat en underliggande
flöts c på 112 (33,3 met.) och röd lera på 152 fots (45,1 met.)
djup under ytan, men i borrhålet 33 träffades samma flöts på
21 (6,2 met.) och den röda leran på 60 fots (17,8 met.) djup.
Då nu båda borrhålen äro belägna på ungefär samma nivå, kan
nämnda förhållande icke på annat sätt förklaras, än att
någonstädes i trakten mellan dem. uppstått en s. k. »förkastning»,
och att bergiagren på dennes södra sida blifvit upphöjda vid
pass 80 fot (23,8 met.) öfver det ursprungliga läget, samt att
de höjda lagrens öfre skikter sedan blifvit afnötta (denuderade)
genom de under gladialperioden framglidande glaciermassorna.
Sannolikheten af ett sådant antagande ökas till nära nog
visshet, derigenom att 4000 fot (1,188 met.) öster härom en
likartad skillnad förefinnes mellan samma lager i schakten Kristoffer
och Mattis, och att man i en från Mattis-schaktet åt nordvest
drifven ort verkligen stött på en stor förkastning, så att
arbetet åt det hållet måste upphöra. Förkastningens riktning är
således ost-vestlig. Sådana förkastningar, ehuru vanligen mycket
mindre, äro ganska allmänna företeelser inom de flesta
stenkolsfält. I borrhålet 16 på Ekeby bys egor vidtager straxt under
gruset Keuper-forrnationens lager af röd lera och sandsten, och
vid Tirups by har borrhålet 30 nedsänkts 202 fot (60 met.) i
silurisk skiffer utan tecken till kol.
Af ofvanstående profil lära vi således:
1:o. Att kollagren icke förekomma i lika antal inom
formationens hela utsträckning. En eller annan flöts kan
nämligen aftunnas och utkila, såsom t. ex. den i borrhålet 13 funna
lägsta; och de öfre flötserna kunna tillfölje af lagrens lutning,
böjning och förkastningar, samt den afnötning ytan varit
underkastad, på flera ställen, särdeles emot formationeris gränser,
helt och hållet fattas. Att icke heller mäktigheten inom hvarje
särskild flöts kan vara fullkomligt lika öfver så stora vidder
som flera qvadratmil, är tydligt. Stundom synas två flötser
flyta tillsammans och bilda en enda af större mäktighet, såsom
i schaktet n:o 6 (se ofvanstående profil).
2:o. Att de mellanliggande lagren af sandsten och skiffer
m. m. äfven mången gång utkila, så att samma kolflöts, som
på ena stället både ofvan och under begränsas af sandsten, på
ett annat ställe åter kan vara underbäddad af skifferler eller
lera och ofvantill begränsas af sandsten. (Se kolflötsen b å
profilen).
3:o. Att inom de trakter, der siluriska eller
Keuper-formationens bergarter bilda den under grusbetäckningen liggande
berggrunden, synlig dels i större bäckskärningar, dels i botten
af djupa brunnar, har man ingen utsigt att träffa stenkol på
djupet, förutsatt likväl, att lagren, såsom här är fallet, icke
genom skarpa böjningar äro öfverändakastade.
För att nu tillgodogöra de på djupet befintliga skatterna
af stenkol, spränges på lämplig plats ett s. k. schakt, liknande
en ofantlig brunn af 10-20 fots (2,97–5,94 met.) diameter,
lodrätt ned till den kolflöts, man ämnar arbeta. Vid schaktets
botten börjar inan med pickhacka hugga sig in uti sjelfva
kollagret, och genom fortsatt huggning bildas småningom långa,
underjordiska gångar, som kallas orter. Dessa orter följa
fullkomligt efter kolflötsen och äro således horisontela eller svagt
lutande, alltefter lagerställningen på trakten. Vanligen drifvas
flera längdorter, som solfjederformigt utgrena sig från schaktets
botten, och dessa förenas sedan med hvarandra genoin en mängd
tvärorter. Mellanbalkarne eller de delar af flötsen, som qvarstå
mellan orterna, kallas pelare.
Då orterna, för att någorlunda beqvämt kunna arbetas och
trafikeras, vanligen göras 4-5 fot (1,19–1,49 met.) höga, men
sjelfva kolflötsens tjocklek icke är mera än 2 eller 3 fot (594
å 891 m. m.), måste man jemte kolen äfven’ lösbryta en del
af de bergarter, mellan hvilka kolflötsen är innesluten. Om
denna senare såväl på öfre (takat) som undre (golfvet eller
sulan) sidan begränsas af sandsten, så lösbrytes af
taksandstenen så mycket, att orten får den tillbörliga höjden (fig. 2);
Fig. 2.
 |
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
