Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 5. 4 Februari 1871
- G. H. Lassen: Torr-destillation af töre
- G. M. Dalström: Om grusning af landsvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lust, som uppkommer genom afdunstning och läckning vid oljans
magasinering, torde man i kalkyler ej böra beräkna mera än 17
kannor för hvarje kub.famn (7,9 lit. per kub.m.), såvida ej
genom användande af glas eller andra ogenomträngliga kärl dessa
förluster undvikas.
Träoljan har ljusgul färg, terpentinartad lukt och
förbrinner i dertill inrättade lampor med starkt, klart sken, utan rök
och lukt. Blandad med vanlig fotogen, kan den brännas i
vanliga för denna senare olja afsedda lampor, men måste
blandningsförhållandena tagas olika efter dessas olika konstruktion.
Vanliga fotogenlampor kunna dock med lätthet ändras, så att
de lämpa sig för bränning af träolja.
Såsom bidragande till en närmare kännedom om denna
lysoljas egenskaper, må här meddelas följande resultater af en af
ingeniör A. Wedelin verkställd undersökning å af mig
tillverkad träolja:
»Egentliga vigten 0,87; antändningstemperatur 49° C.; den
är ej explosiv; ljusstyrkan lika med 7 1/2 stearinljus (6 per skålp.),
då oljan brändes i en för träolja inrättad lampa med 7 liniers
(21 m. m.) platt veke, hvarvid 1 kanna (2,62 lit.) brände 126
timmar och 9 minuter. Jemförd med fotogen af i handeln
förekommande, drygaste sort. brände 1 k:a träolja lika länge som
1 1/2 k:a fotogen, dä båda lamporna gåfvo lika ljusstyrka. På
grund af ofvan anförda visar sig träoljan vara ett utmärkt
belysningsmedel, till och med öfverträffande fotogen utom i det
hänseende, att den tidigare än fotogen försämras genom
förvaring.»
Följande tabell utvisar de närmare resultaterna af herr
Wedelins Jemförande undersökningar å blandningar utaf träolja
och fotogen:
| | | | Med |
| Antändnings- | Ljusstyrka | | styrka af 1 |
| Blandningens proportioner | temperatur. | antal | 1 kanna | stearinljus |
| | stearinljus | brinner | brinner 1 kanna |
| gr. C | | t. m. | t. m. |
| Träolja, enbart . . . | 49 | 7,5 | 126 9 | 946 15 |
| Youngs fotogen, enbart . . . | 66 | 5.7–6.1 | 105 7 | 630 42 |
| 40 % träolja och 60 % Youngs olja . . . | 54 | 5,8–6 | 113 49 | 679 54 |
| 40 % träolja och 60 % Amerik. fotogen. | 44 | 5,75–6.1 | 108 51 | 653 6 |
| 30 % träolja och 70 % Amerik. fotogen | 52 | 6 | 107 13 | 642 18 |
| 20 % träolja och 80 % Amerik. fotogen | 52 | 5.9–6 | 104 29 | 628 54 |
| Amerikansk fotogen, enbart . . . | 46 | 6 | 102 10 | 613 |
Vid anställda försök har denna träolja äfven visat sig
särdeles lämplig till målning, hvarvid den ersätter terpentin, och
torde den för detta ändamål komma att få en vidsträckt
användning.
Träkonserverande olja. Efter första destillationen af den
råa träoljan återstår i pannan en olja, som, sedan den blifvit
befriad från det kondenserade vattnet, utskickas i handeln
under namn af warnish eller träkonserverande olja. Den
intränger hastigt i trä, torkar fullkomligt och användes
hufvudsakligen för samma ändamål som tjäroljan, med hvilken den, ehuru
tunnare, har mycken likhet. Af en kubikfamn töre erhålles i
inedeltal 6 kannor warnish (2,8 lit. per kub.m.).
Träsprit, träättika och ättiksyrade salter. Den vätska,
som vid törets destillation kondenseras och bortgår genom röret
s (fig. 3, sid. 21), innehåller åtskilliga värdefulla produkter,
hvilkas tillgodogörande ej bör försummas. Dessa produkter äro
ättiksyra, träsprit, ättiksyrad methyloxid, aldehyd, aceton, ej
obetydligt kreosot samt något brännolja och brärmhartser; och kallas
blandningen häraf med vatten vanligen äfven träsyra. Om
densamma destilleras i en särskild, dertill inrättad apparat, öfvergår
först träsprit, som ytterligare renad kan användas till brännmaterial
i lampor, äfvensom till lösning af hartser för beredning af
fernissor. Derefter erhålles renare träättika, hvilken tjenar till
framställande af ättiksyrade salter af kalk, lerjord, mangan, zink,
jern, bly (blysocker) och koppar (spanskgröna), som i färgerier,
kattuntryckerier och andra industrigrenar betraktas såsoin rätt
värdefulla ämnen, hvilkas beredning ur träättika i utlandet
redan är föremål för en icke så obetydlig industri. Framställningen
sker dels genom syrans direkta mättning ined en oxid,
såsom vid beredning af ättiksyrad kalk, dels genom metallens
eller dess oxids utsättande för ättiksyreångor, såsom vid
tillverkning af blysocker och spanskgröna, dels ock genom
dekomposition af ett svafvelsyradt salt med förut beredd ättiksyrad
baryt, kalk eller blyoxid.
Om den träsyra, som en kub.-famn töre lemnar, förädlas
till ättiksyrad kalk och träsprit, så erhålles utom ättik-tjära 30
à 40 skålp, af den förra (2,3 à 3 K.gr. per kub.m.) och 3 à
4 kannor af den senare (1,4 à 1,9 lit. per kub.m.).
Ehuru här icke en i detalj utarbetad kalkyl meddelas, torde
dock hvar och en af det anförda lätteligen inse, hvilken
nationalvinst denna industri kan bereda såväl genom den mängd
värdefulla produkter dervid erhållas, som ock genom det
tillfälle till arbetsförtjenst, densamma kan förskaffa befolkningen
i skogstrakter. Vinner träoljan den uppmärksamhet och den
användning, den förtjenar, skulle derjemte ernås en önskvärd
förminskning i petroleum- och fotogen-importen, hvilken
sammanlagdt under år 1869 enligt kommerse kollegii berättelse
uppgick till den rätt ansenliga siffran 7,809,217 skålpund (3,318,917
K.gr.) Äfven af några andra med torrdestillationen af töre
sammanhängande produkter, såsom hartz, terpentin, blysocker,
m. m. importeras ej obetydliga qvantiteter. Uppmärksamheten
kan sålunda ej nog fästas vid nödvändigheten och fördelen af
att våra i skogarne eljest bortrutnande stubbar tillvaratagas och
förvandlas i produkter, hvilka såväl inom som utom landet ega
ett jemförelsevis stort handelsvärde.
Om grusning af landsvägar.
Af ingeniör G. M. Dalström.
»Hvilken årstid bör landsvägsgrusning rätteligen
företagas?» är en fråga, som helt säkert mången vederbörande gjort
sig, men som lika säkert ännu flera borde söka få besvarad.
Förvisso skulle i detta fall en betydligt mindre längd af våra
landsvägar få sig tilldelad sin andel grus på tider, som äro
allt utom lämpliga derför. Mångenstädes påföres och utbredes
väggruset nämligen vid sommartiden, då körbanan genom torka
blifvit fullkomligt hård och fast. Huru ytterligt obehagligt det
är att köra eller gå på en sålunda »förbättrad» väg, är väl
bekant. Att grusa vid den tiden kan med större skäl kallas
vägförsämring än förbättring. Väl är det sannt, att jordbrukaren,
för hvilken vägunderhållet utgör en ganska tung börda, just
då har något mera ledighet från sina öfriga göromål, och att
det derför är lämpligt att då verkställa gruskörningen; men sjelfva
utbredandet både kunde och borde anstå till en mera passande
tidpunkt. Då gruset utbredes på sommaren, males det så
småningom sönder mellan den undre hårda ytan. och de deröfver
rullaude hjulen, och har således, när den våta årstiden inträffar,
till största delen blifvit förvandladt till fint mjöl, hvilket
hjelper till att qvarhålla vattnet och sålunda göra vägarne djupa.
Eri för vägunderhållaren ganska vigtig följd utaf detta dåliga
grusningssätt är den, att han nödgas påföra betydligt mera
grus, än med ett ändamålsenligare sätt skulle varit nödvändigt,
såvida vägen icke höstetid skall befinna sig i ett alltför
ömkligt tillstånd.
Hvilkendera af de båda årstiderna, höst eller vår, som bör
väljas för grusningens verkställande, beror ofta på lokala
omständigheter, såsom den större eller mindre lättheten att
transportera grus den ena eller andra tiden, sommar eller vinter.
För dess utbredande äro båda tiderna nästan lika fördelaktiga;
dock anse vi hösten mera lämplig än våren. Väl blifva de på
våren nygrusade vägarne för de vägfarande mindre besvärliga
genom dam under sommaren; men deremot måste dessa
likasom de under sistnämnde årstid grusade, fast i mindre grad,
lida genom söndermalning och befinnas något sämre på hösten
än de, som just då blifvit satta i stånd. Under vintern lider
gruset deremot intet, då det ligger nedbäddadt under snön och
packas så småningom allt hårdare tillsammans.
Gruset bör aldrig läggas på i tjocka lager. Detta sätt att
göra djupa, dåliga vägar fasta och bra är helt och hållet
förkastligt. Mycket lättare och billigare uppnås resultatet genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0052.html
