Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 18 Februari 1871 - Bestämmande af stärkelsehalten hos potatis efter dess specifika vigt - J. H. F.: Arkitekter och ingeniörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanlig fjedervåg med visare och en tafla, indelad efter det
vigtsystem, som begagnas. Äfven den under vågen nedgående
stången är graderad för större vigter.
Vid vågens begagnande äro följande vilkor att iakttaga:
1:o potatisen, som skall undersökas, måste vara torr och fri
från sand, hvarföre hvarje potatis före torkningen bör rengöras
med en liten borste; 2:o det använda vattnet måste vara
destilleradt eller också rent regnvatten; 3:o potatis och vatten skola
innehafva vanlig rumstemperatur – 17° à 18° –, för hvilket
ändamål de före vägningen böra stå några timmar i rummet;
4:o den undre trådkorgen skall hänga fritt i vattnet, så att han
icke berör hvarken väggar eller botten till det under stående
kärlet.
Vågen jemte korgarne upphängas öfver ett kärl,
innehållande vatten, af åtminstone 160 liniers (475 m. m.) höjd och
diameter samt justeras genom påhängande af vigter eller andra
föremål vid den öfre korgen, så att visaren pekar på noll, då
den undre korgen helt och hållet hänger ned i vattnet. Derpå
uppväger man noga i den öfre korgen en bestämd vigt, a pund,
ren potatis och sönderskär dem, ifall denna vigt ej kan jemnt
erhållas genom inläggande af hela potatisar. Sedan denna
operation blifvit verkställd, öfverflyttas den uppvägda potatisen
i den nedre korgen, hvilken derefter fullständigt nedsänkes i
vattnet, hvarvid noga måste tillses icke blott att alla potatisar
komma med i den nedre korgen, utan äfven att de alla
betäckas af vatten. Skulle en eller annan vilja flyta ofvanpå,
kan detta förekommas genom att lägga dem under andra, tyngre.
Korgen föres nu några gånger upp och ned i vattnet för att
aflägsna de vid potatisen vidhäftande små luftblåsorna,
hvarefter å visartaflan potatisens vigt i vatten, b pund, afläses.
Skillnaden mellan de båda erhållna vigterna, (a-b) pund, utvisar
vigten af det utaf potatisen undanträngda vattnet, hvarför
specifika vigten fås genom den först erhållna vigtens dividering
| a | |
| med denna skillnad; potatisens spec. vigt således = | –––,. |
| a–b</table>
Såsom ofvan nämndes, kunna tabeller uppgöras, som, då städse samma vigt uppväges i den öfre skålen, omedelbart angifva i enlighet med vigten i vattnet såväl specif. vigten som i öfverensstämmelse dermed stärkelsehalten. Äro eri gång sådana tabeller upprättade, bör ej någon af de här beskrifna åtgärderna vara af sådan art, att de i praktiken möta något hinder för att utföras af en vanlig arbetare, som blott är någorlunda ordentlig. (Agronomische Zeitung.) Arkitekter och ingeniörer.I en artikel i n:o 4 af denna tidning med öfverskrift, »Våra ingeniörer såsom arkitekter», har, närmast med anledning af några mindre lyckade anordningar vid sammanbindningsbanan genom Stockholm, våra ingeniörer blifvit tagna i upptuktelse, för det de »taga del i en konst, som är vidt skiljd från deras eget fack», hvarigenom man befarar: »att vårt lands arkitektur skall erhålla en riktning, hvilken icke kan nog skarpt klandras.» Det är icke så mycket för att annullera en sådan upptuktelse, utan fastmera för att söka utreda ett vigtigt spörjsmål och undanrödja inbillade, af mer än en arkitekt hysta farhågor, som författaren anhållit om plats för denna uppsats. I likhet med –k– anse äfven vi, att »ingeniörvetenskapens hastiga framsteg icke varit utan inflytande på arkitekturen, med hvilken den har åtskilliga praktiska och konstruktiva beröringspunkter»; men, innan vi tillåta oss att granska, hvari detta inflytande består, låtom oss till en början bestämma omfånget af begreppet arkitektur. Omfattar denna konst blott »boningshus, monumentala byggnader och föremål, som fordra dekorativ behandling», såsom –k– har gjort, då blifva beröringspunkterna icke många; rnen utsträcker man deremot begreppet, hvilket vi vilja göra, till alla de byggnader af varaktigare beskaffenhet, som på ett visst kulturstadium äro nödvändiga för ett folks behof, då äro redan nu beröringspunkterna många och blifva allt mer och mer flera. I samma mån, som ingeniörvetenskapen och arkitekturen ingripa i hvarandra, växer också svårigheten att kunna särskilja de föremål, som böra komma under en ingeniörs eller en arkitekts behandling. Att döma efter den hemliga bäfvan, med hvilken arkitekter skåda och »påpeka den fara, som hotar vår ännu unga, moderna arkitektur, på hvilken man söker tvinga former, hvarifrån den en gång måhända skall hafva svårt att kunna frigöra sig», tyckes det, som om ingeniörerna skulle få ett allt större inflytande på byggnadskonstens utveckling; och hvilken annan kan orsaken dertill vara, om icke den, att vår unga. moderna arkitektur saknar former för en hel del byggnadsbehof, soin ingeniörerna genom skapandet af nya former söka tillfredsställa. För detta kunna ingeniörerna ej klandras, ty det är nödvändigheten, som tvingat fram de nya formerna; och ingeniörerna hafva endast fogat sig efter nödvändigheten, äfven om de för den skull måst trampa sig väg, hvilket arkitekterna ej tyckas vilja göra, emedan, efter deras påstående, »ett afvikande från den väg, de gamla utstakat, icke lemnar lyckliga resultat». Nekas kan emellertid ej, att de nya formerna, huru ändamålsenliga de än varit, mången gång ej tillfredsställt skönhetssinnets fordringar, men kan man strängt taget undra derpå, då det sköna är vida svårare att uppnå än det ändamålsenliga, som likväl är ett oundgängligt vilkor för det förra. Man kan visserligen gifva ett föremål en för ett ytligt betraktelsesätt skön form, utan att denna är ändamålsenlig, men detta blifver ej i sann mening skönt, så vida derför fordras, att formen skall motsvara innehållet och vara ett uttryck för föremålets inneboende idé. Ändamålsenligheten blifver således något föregående, det som först eftersträfvas, då fråga är om att tillfredsställa ett behof; att göra detta på ett skönt sätt blifver något efterföljande, som först då kan erhålla sitt rätta uttryck, då man genom långvarig praktik funnit den ändamålsenliga formen. Den af estetici hyllade satsen: »att just i och med den sköna formen meddelas föremålet den största ändamålsenligheten», kan följaktligen ej finna tillämplighet, då fråga är att skapa föremål, som skola tillfredsställa nya behof, utan torde den omvända satsen i sådana fall snarare vara riktig. Det ändamålsenliga vinnes genom konstruktionen; det sköna, då fråga är om byggnader, genom arkitekturen, förnämligast dess dekorativa del. Skall arkitekturen emellertid inverka på ett skönt sätt, måste den grunda sig på och vara motiverad af konstruktionen; i annat fall är det i och med detsamma slut med det sköna intrycket och den Ehrensvärdska frågan »kolonner hvad gören I der» framställer sig sjelfmant. Huru ofta brytes dock ej häremot inom vår unga, moderna arkitektur? Vi se t. ex. på en byggnad mittelbandslisten, som skall markera golflaget, dragen i fönstrens underkant, och dock veta vi alla, att fönstren ej gå ned till golfven i de moderna byggnaderna. Vi se ett stall dekoreradt i en slags trästil med motiver hemtade från Ryssland och Schweiz, och det enda, som af byggnadens yttre kan gifva anledning till den förmodan, att det är ett stall, är ett på gafveln såsom dekorativt element anbragt hästhufvud. Vi se en ladugård uppförd i en slags holländsk renaissancestil och kunna lika gerna tro, att det är en arsenal o. s. v. Sådant vittnar om bristande sinne för konstruktion, och det hela gör ett fult intryck, de dekorativa detaljerna må i och för sig vara huru vackra som helst. Å andra sidan måste medgifvas, att sådana byggnader, »hvilkas hufvudkarakter bildas af dessa stränga och stela detaljer, som obevekligt följa gifna demensioner, utan att göra ens den minsta eftergift för att tilltala eller behaga», ej göra det glada intryck, som hvarje skönt föremål meddelar; de göra åskådaren snarare allvarsam, likasom hvardaglighetens prosa. Men de hafva den stora förtjensten att vara sanna, och man blir åtminstone ej lurad samt slipper att förarga sig öfver en osanning, som genom att ikläda sig en vacker mask tillnarrat sig ett oförtjent intresse. Ännu värre är, om man för att förtaga »stelheten» alldeles utan mening här och der klutar på en arkitektonisk detalj, hemtad från de gamla, såsom t. ex., om man på en fabriksbyggnad, som saknar hvarje tillstymmelse till dekoration, såsom pendant till fabriksskorstenen sätter en på grekiska kolonner hvilande kupol för att deri upphänga ringklockan. Detta blifver rent af löjligt, ungefär som om en otaheitiska trodde sig förhöja sina behag genom att sätta på sig chignon och pariserhatt. << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/tektid/1871/0068.html 
|