Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 24 Mars 1871 - Gjutning af silfver och brons - W. Hoffstedt: Om svenska stenarters användning Inom byggnadskonsten samt deras framställande i ett mera förarbetadt tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa bultar hindra sålunda kärnan att förskjuta sig, hvarigenom
naturligen gjutningen skulle misslyckas.
Både den yttre formen och kärnan, som nu äro
färdigformade, söndertagas åter och delarne nedläggas, sedan
lerlagret blifvit borttaget, i den från ugnen uppvärmda
gjutgropen till torkning, der de, för att ej skadas, öfvertäckas. Här
få de ligga, tills de blifvit fullkomligt genomtorkade, hvartill
vanligen åtgår 8 à 14 dagar. För att ytterligare försäkra sig
om delarnes fullständiga torrhet, betäckes slutligen deras inre
yta med glödgande träkol. Det borttagna lerlagret, hvars volym
ju fullkomligt motsvarar volymen af den metall, som behöfver
ingjutas, väges, hvarigenom man kan bestämma mängden af den
metall, som behöfver nedsmältas. Den å leran erhållna vigten
multipliceras för detta ändamål med 6.
De fullkomligt genomtorkade formdelarne skola, nu för
sista gången sammanbyggas i den bredvid smältugnen gräfda,
med murade sidor försedda gjutgropen, hvars botten bör vara
särdeles jemn och fast. Då delarne hopfoga», hvarvid början
sker med kärnan och derpå med den omgifvande formen,
utskäras i fogarne nära 4 linier (12 m. m.) breda luftkanaler,
som gå nedifrån och uppåt samt tjena att bortleda luft och
vid gjutningen uppkommande gaser. Dessa kanaler må dock
icke placeras för tätt, alldenstund genom uppkommande luftdrag
metallen kan hindras att lugnt kringflyta, då den på sina ställen
visar sig hålig, ungefär såsom pimsten. För sammanhållandet
af formen omgifves den med starka jernband, som medelst
muttrar sammanskrufvas tillräckligt hårdt för att hindra den
inflytande metallens tryck att spränga delarne isär. Gropen fylles
rundt omkring formen med torr jord, som packas tillsammans
så fast som möjligt. Till öfre kanten af formen, som der
innesluter den förut omnämnda gjutbassinen, leder en sluttande
ränna från smältugnen. Utgjutandet af den i denna senare
befintliga massan försiggår på ett med vanlig jerngjutning alldeles
analogt sätt.
Den vid bronsgjutningar använda metallens
sammansättning är vanligen följande: 90 delar koppar, 8 delar tenn
och två delar zink. Kopparn bör helst vara omsmält flera
gånger. Man har funnit det lämpligaste materialet vara gamla
bronskanoner, som vanligen äro framställda af för bronsgjutning
ändamålsenliga legeringar af nyssnämnda sammansättning.
Triumfkolonnen på Vendômeplatsen i Paris göts sålunda 1805 af
1,200 utaf österrikarne eröfrade bronskanoner, vägande ungefär
18,000 centner (766 tons.) Likaledes använde man 1839 i
München vid gjutningen af kurfursten Max I:s staty omkring 250
centner (10,6 tons) metall, erhållen från de turkiska
bronskanoner, sorn efter sjöslaget vid Navarino 1827 uppfiskades ur
hafvet. Äfven till Carl XII:s staty, vägande 45 centner (1,914
K.gr.) användes till större delen gamla kanoner samt lavetter af
brons. Man smälter alltid ungefär dubbelt så mycket metall som
erfordras, på det att den temligen stora gjutbassinen må kunna
dermed fyllas och denna massa sålunda genom sitt tryck bidraga
till den smälta metallens täthet samt utflytande i de finaste
detaljerna af formen. Till smältningen åtgår omkring 8 à 12
timmar, naturligen beroende på mängden af gods.
Efter verkställd gjutning får pjesen stå och kallna under
en à två dagar, hvarpå först jorden omkring yttre formen
borttages ur gropen. Sedermera sönderhugges först den yttre och
slutligen den inre formen, så att det gjutna föremålet blifver
helt och hållet befriadt från alla formdelar. Och nu är den i
elden födda bronsbilden färdig att under ciselöreris konsterfarna
hand erhålla sin sista fulländning.
Den i det föregående beskrifna gjutningsmetoden är den
nu allmännast brukade samt anses för den mest praktiska vid
utförandet af större arbeten. En annan, den s. k. vaxmetoden
eller äfven den italienska benämnd, till följe af dess första
uppkomst i Italien, der den af flera guldsmeder, bland dem
Cellini, användes, eger sin egentliga tillämpning vid förfärdigande
af mindre silfver- och brons-pjeser, isynnerhet för sådana, som
med anledning af mycket fristående, genombrutna löfverk,
blomsterbuketter och guirlander eller tunna, djupt veckade draperier
och dylikt göra det nästan omöjligt att använda sandformar,
emedan då så många små formdelar erfordras, att man har svårt
att handtera dem och hålla dem tillsammans. Och ehuru denna
metod är behäftad med flera olägenheter och ej är så praktisk
för större föremål som den förut beskrifna, har den likväl med
framgång blifvit anlitad vid flera tillfällen för finare, fristående
föremål.
Förfaringssättet är olika på olika orter, och må derföre
endast ett par af de vanligaste här anföras. Öfver den för
formningen bestämda modellen gjutes en vanlig gipsform i flera
delar, hvarefter, sedan den förra blifvit borttagen, ett tunnt
lager af mjukt vax (vax tillsatt med hälften bocktalg),
motsvarande den tjocklek, metallen skall erhålla, intryckes i
formens alla delar. Dessa sammansättas nu åter, och genom en på
lämpligt ställe placerad öppning ingjutes en massa, sammansatt
af gips och tegelmjöl, som sålunda utfyller hela det inre
tornrummet och bildar kärnan. Då den yttre formen borttages,
qvarstår den med vaxlagret öfverdragna kärnan. Ytan af vaxet
underkastas retuchering för upphjelpande af små felaktigheter.
Öfver denna kärnform göres slutligen den rätta ytter-formen i
ett enda stycke af med sand och korta hår uppblandad lera.
Formen torkas, luftrör anbringas, vaxet utsmältes öfver en svag
koleld och allt är färdigt för gjutning.
Ett annat mera användt och kanske mera praktiskt sätt är
att göra sjelfva modellen helt och hållet af vax. Denna
vaxmodell öfverdrages med en pensel helt varsamt med ett lager
af förutnämnda massa, bestående af sand, lera och korta hår,
hvars konsistens är något tjockare än välling. Denna procedur
förnyas flera gånger, hvarvid dock är att märka, att efter hvarje
påstrykning formen måste torka, innan ett nytt lager pålägges.
Då den sålunda bildade skorpan anses hafva tillräcklig
tjocklek, förstärkes den genom ett yttre lager af mera kompakt
lera, så tjockt som behöfves för att formen må kunna emotstå
den flytande metallens tryck vid gjutningen. Vaxet bortsmältes
äfven här vid sakta koleld, dock först sedan formen blifvit
fullkomligt uttorkad. Den inre formen, kärnan, göres på samma
sätt, som förut beskrifvits, hvarvid ett tunnt lerlager, af samma
tjocklek som metallen, inpressas i den yttre formen, och i öfrigt
förfares såsom vid gjutning af större pjeser blifvit omnämndt.
På detta sätt är det i föregående nummer å första sidan
framställda dryckeshornet utfördt både i silfver och brons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
