Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 24 Mars 1871 - W. Hoffstedt: Om svenska stenarters användning Inom byggnadskonsten samt deras framställande i ett mera förarbetadt tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hårdt». Om också detta påstående är något öfverdrifvet, måste
man medgifva, att här förekomma sådana arbeten, hvarvid
handkraften ännu måste spela hufvudrolen, såsom t. ex. vid första
tuktningen af stenen, grofhuggningen. Sannolikt bör dock äfven
maskiner kunna konstrueras, som skola underlätta detta arbete,
sedan man väl en gång slagit in på utvecklandet af idén att
inom denna industri så mycket som möjligt anlita maskinkraften.
Men deremot kan redan nu och bör denna kraft begagnas vid
borrning af spränghålen samt för de lössprängda, större blockens
klyfning. Bergborrningsmaskinerna hafva nämligen kommit till
en sådan utveckling, att de numera kunna utföra hvilka slags
borrningsarbeten som helst på ett särdeles ekonomiskt sätt. Vi
behöfva såsom bekräftelse härpå blott omnämna Burleighs och
Bergströms konstruktioner[1] äfvensom dem, hvilka längre fram
i sammanhang med frågan om diamanters användning för
stenindustrien komma att beskrifvas. En invändning som man ofta
får höra emot dylika maskiners införande i bruk vid stenbrotten,
är, att de idkeliga omflyttningarne af desamma från ett ställe
till ett annat blifva för besvärliga och tidsödande. Denna
invändning är dock till stor del obefogad, hvad de senaste
konstruktionerna beträffar, emedan dessa äro mycket lätta samt
kunna utan svårighet uppställas med tillhjelp af ganska enkla
ställningar, eller ännu bättre, om de befinna sig å ett litet, på
hjul flyttbart underrede. Dessutom sker, då arbetet bedrifves i stor
skala, hvilket, såsom redan är nämndt, här förutsattes,
utsprängningen af stenarten vanligen i stora, ja kolossala block, hvilka
sedermera sönderklyfvas, såsom vi varit i tillfälle att iakttaga i
Skottland och på flera andra ställen. Härvid måste naturligen
ganska djupa hål af stor diameter borras, ofta flera för samma block,
och då bör ovilkorligen borrning med maskin blifva billigare
än för hand. Likaså måste det vara fördelaktigt att använda
dessa maskiner för de större blockens sönderklyfning medelst
»rundkilning», då ju härvid ett större antal hål måste borras,
det ena efter det andra med små mellanrum. Vi se således, att
redan vid dessa första arbeten, som förekomma i ett stenbrott,
för vinnande af de block, hvilka sedan skola vidare förarbetas,
maskinkraften kan anlitas i ganska väsentlig grad.
Vända vi oss vidare till de egentliga verkstäderna, der de
från stenbrotten kommande råa, mera eller mindre tuktade
stenblocken skola ytterligare förädlas, finna vi redan nu till en
del maskinkraften med fördel använd, såsom t. ex. för sågning
samt slipning och polering. Till förarbetet för dessa senare
operationer åter, finhuggningen, har man hittills måst inskränka
sig, då fråga är om hårdare Stenarter, till det särdeles tids- och
penninge-ödande sättet, att medelst hackor, mejslar och dylikt,
förda af menniskohand, borttaga ojemnheterna. Förslager hafva
nog af åtskilliga konstruktörer blifvit framkastade i en mängd
olika riktningar rörande begagnande af maskinkraft för huggning
af sten, men de hafva alla stannat vid blotta försök, som också
visat dem vara mera eller mindre odugliga. Vid dessa
konstruktioner, antingen afsigten varit att svarfva, hyfla eller hugga
stenytorna, har sjelfva det arbetande verktyget alltid varit af
stål; och detta material har, om det äfven varit af bästa
qvalitet, visat sig ej kunna stå vid lag eller i någon egentligen
nämnvärd grad inverka på stenen. Slutomdömet och
slutresultatet vid dessa experimenter här derföre nästan alltid blifvit,
att, så länge ej ett starkare och hårdare material än stål kan
anträffas, får man nöja sig med ofvannämnda dyra arbetsmetod.
Finnes då icke något sådant material? Svaret på denna
fråga blifver, såsom här nedan skall visas, obetingadt jakande.
En och annan idkare af stenindustrien har nämligen
lyckligtvis tagit fasta på ett för redan längesedan framkastadt
förslag, hvars realiserande nu synes komma att möjliggöra
användningen i någon ansenligare grad af en mängd vackra, hårdare
stenarter. Enligt detta projekterades att vid flera inom det
mekaniska området förekommande fall, der det är fråga; om att
medelst maskin på ett eller annat sätt borttaga partiklar från kroppar
af mycket hård konsistens, begagna diamanter. Man afskräcktes
till en början af samma skäl, som ännu, ehuru oriktigt, afhåller
mången från att ens försöka detta material, nämligen af dess
suponerade dyrhet. Sålunda antogs, att detsamma ej kunde erhålla
någon annan användning än till prydnader. Detta är likväl ett
fullkomligt misstag, ty de diamanter, hvarom här är fråga, äro just
tillfölje af sin brun- eller grå-aktiga färg odugliga för
sistnämnda ändamål och säljas följaktligen till betydligt lägre pris.
De kallas derföre också, till skillnad från de klara och ofärgade,
svarta diamanter (karbonat, i Frankrike charbon, i England
och Amerika carbon) och äro äfven hårdare än dessa.
Experiment af rent praktisk beskaffenhet hafva också visat, att bruket
af detta ämne på grund af dess hårdhet och varaktighet
verkligen är förenadt med en sann ekonomi. Granskar man för öfrigt
sättet för diamanternas användning, bör man ej heller förvånas
öfver de erhållna resultaten. Först och främst är för hvarje verktyg
endast en liten splittra tillräcklig för verkställande af det
åstundade arbetet. Derjemte behöfva dessa diamantspetsar ej slipas
eller skärpas såsom andra verktyg, en naturlig följd af deras
stora hårdhet. Dessa omständigheter tillsammans med, hvad
redan blifvit yttradt om priset, ådagalägga, att man redan a priori
och utan stöd af praktiken borde hafva kunnat sluta till den
besparing och nytta, införande af bruket utaf detta ämne måste
medföra. Men, såsom sagdt är, ur praktiken hemtade och dessa
åsigter bekräftande exempel saknas ingalunda, och må således
nu i korthet anföras några af de hittills kända fallen, då detta
kanske snart för mekaniska behof oumbärliga material blifvit
användt, jemte dervid erhållna resultat.
En direkte tillämpning i stort af de ofvan uttalade åsigterna
om diamantens användbarhet vid bearbetning af sten hafva vi
varit i tillfälle att taga kännedom om å mr G. Hermann’s
etablissement i Paris (92, Rue de Charenton) för tillverkning af
qvarnar och krossverk till pulverisering och blandning af chokolad,
färger, etc. Till dessa maskiner erfordras en mängd cylindrar,
hvilka jemte en utomordentlig hårdhet skola besitta den
egenskapen att kunna presentera en i möjligaste mån slät och jemn
yta. För vinnande af detta ändamål utbytte mr Hermann för
några år sedan de förut brukade cylindrarne af metall emot
dylika af den hårdaste granit från Normandiet och fann snart
fördelen häraf. Svårigheten att å dessa senare åstadkomma en
jemn yta, kom honom då att tänka på, om ej de oftanämnda
svarta diamanterna här kunde vara honom till nytta. Några
försök öfvertygade honom snart om riktigheten af hans förmodan,
och har han alltsedan svarfvat de för ofvannämnda behof
erforderliga granit-cylindrarne med detta material, hvarvid tillgår på
följande sätt: Blocken till cylindrarne erhållas temligen groft
hackade och tillämnade från granitbrotten samt fästas såsom
sådana på de axlar, å hvilka de i den blifvande maskinen under
förrättande af sitt arbete komma att sitta. Sålunda apterade
insättas de i en för svarfning af metaller bruklig svarfstol, i
hvars support är placeradt ett vid första påseendet vanligt
svarfstål, hvilket dock vid närmare granskning befinnes såsom spets
hafva en liten, obetydlig diamantsplittra. Under det
granitcylindern roterar med ungefärligen samma hastighet, som då hårdt
tackjern svarfvas, afskrapar diamanten ojemnheterna å densamma.
För att underlätta arbetet, äfvensom för att hindra de
afsvarfvade fina granitpartiklarne att såsom dam kringflyga i
verkstaden, då de skulle af arbetarne inandas, hålles cylindern
ständigt fuktig medelst pådrypande vatten. Matningen sker genom
maskinen sjelf, och behöfver arbetet således blott då och då
tillses. För af svarfning af en dylik cylinder af omkring 150
liniers (445 m. m.) längd och 75 à 80 liniers (223 à 238 m.
m.) diameter, så att ytan blifver fullkomligt slät och jemn,
åtgår, enligt på stället erhållna uppgifter, 24 à 30 timmar,
beroende på till hvad grad ämnet förut är bearbetadt. Planer af
granit, erforderliga för samma, ofvannämnde maskiner, hyflas
äfven på ett alldeles analogt sätt.
Mr Hermann har likaledes visat fördelen af denna metod
att bearbeta hårdare stenarter till andra föremål, specielt
konstsaker. Sålunda utsatte han redan på 1862 års konstexposition
i Paris några vaser och urnor, utarbetade medelst diamanter,
bland hvilka isynnerhet en graf-urna af samma slags röda porfyr
från Finland, hvaraf Napoleon den förstes sarkofag ar förfärdigad,
tilldrog sig mycken uppmärksamhet. Denna urna, som helt och
hållet, så väl till det yttre som till det inre, var svarfvad med
diamanter, erkändes allmänt såsom ett mästerstycke icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
