Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 13. 1 April 1871
- Hästvandring för en à två hästar
- A. W. Cronquist: Om feta oljor och deras undersökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de måste göras så
små som möjligt,
för att maskinen
ej må blifva för
skrymmande och
dyr.
Såsom af
figurerna synes, är
maskinen
sammansatt af
åtskilliga kugghjul,
hvilkas alla axlar
äro lagrade i
stolen a. På det
öfversta kugghjulets
b öfre yta finnas
tvenne hylsor c, i
hvilka
dragbommarne insättas.
Detta kugghjul,
som har 94
inåtvända kuggar,
ingriper i tvenne
trillor d och d1,
hvardera med 17
kuggar. På
samma axlar som dessa
senare, men vid
nedre ändarne, äro
fastade tvenne
koniska kugghjul e
och e1 med 76
kuggar hvardera,
hvilka åter ingripa
i de på drifaxeln
f befintliga
koniska trillorna g och
g1 med 15 kuggar
på hvarje.
Delningen å alla
kugghjulen är 8
linier (24 m. m.).
Fig. 1.
Fig. 2.
 |
Hästvandring för en à två hästar,
konstruerad af ingeniör A. Halling.
|
Om feta oljor och deras undersökning.
Af ingeniör A. W. Cronquist.
(Forts. fr. sid. 95.)
Rofolja erhålles genom pressning af rof- eller raps-frön
(flera olika arter af slägtet Brassica) eller ock genom dessa fröns
urlakning med kolsvafla samt kolsvaflans af destillation. Oljan
innehåller en mängd slemmiga ämnen, som försvåra dess
användning till brännolja, hvarföre den renas (raffineras) genom
behandling ined 1 à 2 proc. koncentrerad svafvelsyra eller ined
lösning af zinksalt samt tvättas slutligen med vatten. Rofoljan
användes hufvudsakligen i raffineradt tillstånd såsom lampolja.
Äfven erhåller den användning såsom infettningsmedel för
ullgarn vid väfverier; men då den ej flyter så lätt ut öfver en
stor yta som bomolja, och dessutom dennas pris betydligt
nedgått, har förbrukningen af rofolja för sistnämnda behof numera
förminskats.
Rofoljan skall vara klar, brungul, men ej hafva någon
dragning åt grönt (detta skulle gifva anledning förmoda närvaro af
hampolja). Dess egentliga vigt varierar, beroende på den olika
arten af frö, hvarur den är pressad; dock bör den vid 15° ligga
emellan 0,913 och 0,917, eller observerad med spritprofvare
emellan 58,7–64,5 proc.; d. v. s. 1 kanna olja bör väga 558–
560 ort (1 liter 913–917 gram.).
De vanliga förfalskningsmedlen, som förekomma i rofolja
äro tran, palmolja, hampolja och linolja. Dessutom bör man
tillse, att vid oljans raffinering ined syra denna blifvit fullständigt uttvättad. För
att utröna detta
förfar man
sålunda: Ett prof af 4
kub.-t. (105 kub.
c. m.) skakas med
sin lika volym
vatten;
vattenlösningen får afskilja
sig, filtreras, göres
sur med ren
saltsyra, hvarpå några
droppar lösning af
klorbariuin,
tillsatta under
kokning, gifva genom
fällnings
uppkommande tillkänna
närvaro af
svafvelsyra. Visar sig
vid bestämmande
af oljans egentliga
vigt, att denna är
vid 15° mera än
0,917 (mindre än
0,918 kan den ej
vara, emedan
rofolja är den lättaste
af de vanligare
feta oljorna), har
man anledning
förmoda
förfalskning. Man gör då
enklast i att låta
ett prof stå i en
glascylinder några
dagar och derefter
med en pipett
försigtigt afdraga den
vid botten varande
delen samt
undersöka densamma
särskildt. Vid
förfalskning med
linolja är detta
afsättande så
fullständigt, att man till och med kan märka en skarp gränsskillnad
mellan de båda oljorna. Finnes det i den afdragna delen en
smörjig bottensats med hvita korn, är det troligt, att palmolja
finnes närvarande, och erfar man detta genom att afkyla profvet till
10° à 12°, då palmoljan blifver fast; och genom att pä sätt, som
förut nämnts, behandla profvet med salpetersyra och kalihydrat,
som med ren rofolja ger samma reaktion som med
bomolja, men med palmolja en fibrös, hvit eller ljusröd massa. –
Skulle det afdragna profvet hafva en grönaktig färg, så är
möjligt, att hampolja är närvarande. De reaktionsmedel, som
användas för att igenkänna detta ämne från bomolja, äro äfven
här tjenliga; dock har man tillika att skilja hamp- och
linoljan från hvarandra, emedan ett par af reaktionerna äro för
dem gemensamma. Dessa oljors närvaro erfares genom
profvets skakande med 1/5 af dess volym fosforsyre-lösning, hvaraf
hampolja blifver rent grön; men om färgen drager åt
gulbrunt, så häntyder detta på närvaro af linolja. Behandlar
man profvet med 1/5 af dess volym salpetersyra (eg, v. 1,18),
så blifver hampoljan smutsigt grön, linoljan åter gul.
Verkställes den förut nämnda undersökningen med salpetersyra af
eg. v. 1,33och kalilut af eg. v. 1,34, bildar hampolja en brun
fibrös massa, hvaremot linolja blifver rent gul samt fortfarande
flytande. – Närvaro af tran upptäckes i rof- och lin-olja på
samma sätt som i bomolja, och äro de derstädes angifna
reaktionerna särdeles känsliga.
Linoljan erhålles vanligen genom pressning af linfrö med
eller utan uppvärmning. I åtskilliga fabriker renas den genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:06:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0115.html
