Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22. 3 Juni 1871 - J. W.: Om masugns-ställets konstruktion samt tättornas antal och riktning - Brukssocietetens diskussionsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot utan tangerande hvarandra. Ryggtättorna blåsa ofta med
starkare pression för att bättre hålla värrne åt utslagsbröstet, och
för samma ändamål brukar man stundom låta en af sidotättorna
luta mot timpeln. Så har man under åratal ordnat formor och
tättor utan att vid sammanställningen göra sig reda för verkan
af hvarje särskild tätta. Klart är derföre, att de olika åsigterna
sakna all rationel grund, och en mera eller mindre god
hyttgång (såvidt den af tättställningen varit beroende) nära nog
varit hemfallen åt slumpen. Mångfaldiga exempel gifvas derpå,
att en hyttegare lider stora förluster genom masugnens
oregelbundna gång. Man behöfver blott tänka sig resultaten af en dylik
ugn, de otaliga rubbningar från en normal och önskad gång,
som trots all uppmärksamhet inträda, och som först med
nedblåsning finna ett slut. För att anföra några exempel, hafva
vi i figg. 1, 2, 3 och 4 å sid. 173 sökt visa ställvidd och
tättriktning hos några ugnar, tillhörande denna sorgliga kategori.
Masugnen, fig. 1, hade alltid en ojemn gång. Rygg-tättan
blåste mot ställets centrum, den venstra tättan 8 lin. (24 m. m.)
framom och den högra 25 lin. (74 m. m.) bakom nämnde
centrum. Timpel och förhärd voro alltid kalla och förbränningen
så förlaggd åt ryggen, att stället öfver denna forma snart blef
alldeles urbrändt. Jernet stelnade åt utslagsbröstet, men bröt sig
ofta sjelft ut genom ryggsidan, och detta allt oftare ju mera
ugnens oregelbundna gång tilltog. Då slutligen den bestämda
qvaliteten och qvantiteten tackjern ej mera stod att erhålla, samt det
tillverkade jernet blef allt dyrare, måste ugnen slutligen
nedblåsas. Det visade sig nur att ej blott i stället, utan äfven högt i
rasten ugnens centrallinie ryckt ett godt stycke mot ryggforman,
och att ugnen åt motsatta sidan varit så sval, att massor af
gods derstädes beklädt murarne. Beskickningen hade nedgått
omkring den tillbakaryckta centrallinien, tid efter annan
medtagande ugnsbrott från den svalare sidan. En mäktig bottennas,
på öfver 1,000 centn. (42,5 tons) måste bortskaffas, hvilket
knappast varit möjligt, om ej genom periodiska skullningar skiftevis
stelnade partier af jern och slagg minskat dess homogenitet
och underlättat dess söndersprängning. Olägenheterna af eri
falsk tillriktning voro sålunda här: en ständigt oregelbunden
gång, dyrt tackjern, nedblåsning, en bottennas af första storlek
och slutligen ny omställning. Ugnar med tättriktning såsom
figg. 3 och 4, visa liknande olägenhet: värmen för mycket åt
ryggen, ställets deformering, oregelbunden gång, kall kärna i
midten – d. v. s. en jernkägla i midten, hvilken tränger
flytande jern emot och snart genom ugnsrnurarne. Och på detta
sätt arbetar man ofta. Man erfar det genom fruktansvärda
bottennasar, som, växande ända upp emot formorna, efter
nedblåsningen erfordra hela den intensiva kraften hos våra nyare
sprängningsmedel för att fås sönder. Uppnår ställets urbränning en
hög grad, så tillgriper man vattenafkylning, såsom närmaste
botemedel. Man arbetar då utifrån på att aedsätta den dyrbara,
genom uppoffring af bränmaterial och hög temperatur å blästern,
i det inre åstadkomna värmen. Der man söker befordra värme,
är man betänkt på afkylning! Det är en skadlig strid af
motverkande krafter, som deri menskliga intelligensen har frambragt;
men man kan undvika dylikt genom masugnsställets rationela
konstruktion, genom anordnandet af ett ställe, i hvilket det
riktiga antalet tättor verka på rätt sätt, d. v. s. åstadkommer
en likformig värme, som ej tillåter någon i höjden växande
bottennas, och som angriper beskickningen, men ej ställmurarna.
Framför hvarje forma uppstår ett förbränningsrum, en
»fokus», som i horizontal-projektion är nära cirkelformigt, och
som såväl till storlek som afstånd från formmynningen är
beroende af tättans diameter samt blästerns pression och värme.
Om man insticker i ugnen genom tättan en rund jernstång af
4 liniers (12 m. m.) diameter och 10 fots (2,97 m.) längd,
såsom fig. 5 antyder, så är stången (vid en tätt-diameter =
25 lin. (74 m. m.), en pression = 36 linier och värme = 300°)
efter 35 till 45 sekunder rödvarm från m till o, omkring 133
lin. (395 m. m.), men fortfarande mörk mellan mn och ok.
Arbetar en annan tätta på motsatta sidan, så markeras äfven
denna tättas förbränningsrum å stången, om den inskjutes
tillräckligt långt, och man erhåller noga läget af de båda
tättornas foci, angifna på stången genom tvenne rödvarma ställen,
och hvilkas centra ligga 133 lin. (395 m. m.) från de
respektive formmynningarne. På grund af denna erfarenhet
kan man bestämma ställets diameter samt det riktiga antalet
tättor vid en gifven pression och värme å blästern. Antag, att
vi hafva tätt-diameter, pression och värme, såsom ofvan
uppgafs. Förbränningsrummet är alltså 133 lin. i diameter, och
dess centrum likaså 133 lin. från formmynningen. Uppgiften
blir nu att likformigt fördela dessa förbränningsrurn på ställets
genomskäringsarea, samt tränga dem så mot midten, att de
särskilda foci väl tangera, men ej ingripa i hvarandra. Har så
skett, som fig. 6 förtydligar, så blir en jemförelsevis
obetydlig del af ställets midt oberördt af förbränningsrummen
för att någon central kegla skall kunna bildas. Tättorna, med
sina formor riktas mot förbrännirigsrummens centra och
anordnas i öfrigt så, att tillräckligt stadiga murar kunna mellan
dem uppdragas. Då enligt försök, fig. 5, afståndet från
formmynningen till midten af förbränningsrummen är 133 lin., så
bestämmer detta afstånd läget af hvarje forma och dermed
ställets ideela pereferi a b c d e f. Denna kan dock i
verkligheten tagas något större, emedan en tillbakadragning af
ställmuren hindrar ställets anfrätning och gör all
vatten-afkylning öfverflödig. Efter erfarenhet kunna vatten-formor,
utan fara för deras bestånd, framskjutas 50 lin. (149 m. m.) i
stället. Den ofvan framställda fördelningen af
förbränningsrummen är ej endast riktig i detta fall, utan förblir så, äfven
om större tättor skulle under loppet af blåsningen begagnas.
Vid större tättor och svagare pression komma väl foci närmare
stallmuren, men i deras ofvan angifna läge, låta de dock
beskickningen jemnt nedgå, utan att angripa stället (n. b. om
formorna äro tillbörligt inskjutna), såsom fallet blir vid oriktigt
anordnade tättor och formor, t. ex. de ofvan nämnda figg. 2,
3 och 4. På enskilda ställen ingripa här förbränningsrummen
i hvarandra (figg. 2 och 4), under det att andra partier af
genomskäringsarean äro jemförelsevis svala (hos fig. 2 hela främre
delen och hos figg. 3 och 4 midten och främre delen).
Härmed är den svala framhärden, bildandet af en kall central-kägla
samt ställets deformering förklarade, och äfven åskådliggjordt,
huru vigtigt det är, att rationelt placera tättorna, och efter dem
beräkna ställets dimensioner. J. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
