Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 / 175 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22. 3 Juni 1871 - Brukssocietetens diskussionsmöte - Smärre notiser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Om 1 centner malm kostar i Mälarehamn . . .	0,35	rdr,
om frakten till England kostar (1 pund per ton) . . .	0,75	»
blir priset på svensk malm levererad i England per centner . . .	1,10	».
Under antagande att malmen innehåller minst 50
procent jern, gör detta per centner tackjern . . .	2,20	»;
öfriga omkostnader, som i England belasta
tackjernstillverkningen, utgöra per centner cirka . . .	1,20	»,
––––––––
då tackjern, blåst af svensk malm, derstädes skulle
kosta i tillverkning per centner . . .	3,40	».
Tillverkningspriset på det till bessemer vanligen
begagnade tackjern af hæmatitmalmer är per
centner cirka . . .	2,14	».
––––––––
Skilnad per centner . . .	1,26	».
Till ofvannämnde pris . . . 3,40 rdr.
kommer kostnaden för en omsättning, då
det begagnas till bessemer, uppgående
till omkring . . . 0,30 rdr.	3,70	».
––––––––
Antages tillverkningspriset på tackjern vid våra
bessemerverk per medium vara . . .	2,85	»,
––––––––
skulle vi arbeta med billigare material per centner . . .	0,85	».

Med anledning af andra frågan, »huru böra masugnar för
smältning af svenska jernmalmer antingen uteslutande medelst
träkol eller med träkol i blandning med en mindre del kåks
ändamålsenligast konstrueras, och huru böra dimensioner och
pipformer förändras på grund af malmernas beskaffenhet,
tillverkningens storlek och de särskilda ändaniål, hvartill tackjernet
är ämnadt att användas?», uppdrog direktör Grill en jemförelse
mellan kåks- och träkols-masugnar och kom dervid till det
resultat, att dessa senare, sådana de hos oss nu byggas, äro
alldeles för små både till höjd och vidd. För att malmen i en
träkolsmasugn skulle få lika lång beredningstid som i en
kåks-masugn, borde nämligen träkolspiporna göras ungefär 3 gånger
rymligare än för samma tillverkning afsedda kåksugnar.
Direktör Rinman visade genom ett med teckningar och
diagrammer belyst, längre föredrag de fördelar, som ernåtts genom
påhöjande och vidgande af våra små gamla masugnar om några
och 30 fots höjd. En jemförelse mellan sålunda förändrade
masugnars äldre och nyare blåsningsjournaler ådagalade
nämligen, att ugrisrymlighetens förökande medfört både större
tillverkningsbelopp och minskad kolåtgång. Den ernådda vinsten
hade i verkligheten till och med något öfverstigit den teoretiskt
beräknade, hvarföre också talaren på det varmaste förordade
våra mindre masugnspipors ökande både till höjd och vidd.
Direktör Clason fäste uppmärksamheten derpå, att, alldenstund
processen i masugnens nedre delar är vida lifligare än i de öfre.
större vigt än hittills borde fästas vid den tid, som godset hade
att passera de nedersta 16 à 20 foten, ty om man i höga
masugnar för mycket (till mindre än 4 timmar) af kortade
ifrågavarande tid, hade resultaten försämrats. I samma mån som
rymligheten inom de lägsta 16 à 20 foten vore större, i samma
mån kunde drifningen med fördel ökas; men utan en
motsvarande vidgning af ugnens nedre delar ansåg talaren deremot
icke någon synnerlig vinst af pipornas höjande vara att påräkna,
hvarföre han också trodde höjden på våra största masugnar
hafva nått den gräns, som af en god ekonomi utstakades.
Direktör Westman delade den förre talarens åsigt om gränsen för
höjden å våra masugnspipor, så mycket mera som deras
ställvidd icke obegränsadt kunde ökas.

För besvarande af tredje frågan, »i hvilka fall kan en
blandning af träkol och kåks användas i våra masugnar utan
menlig inverkan på produktens beskaffenhet?», erinrade direktör
Grill om de försök, som i detta afseende blifvit utförda vid
Stens bruk. Det der vunna resultatet blef ett alldeles odugligt
tackjern, hvilket dock torde, få tillskrifvas den dåliga och
svafvelhaltiga kåksen. Hade deremot sådan af god beskaffenhet
blifvit använd, skulle man nog också hafva erhållit en bättre
produkt. I sammanhang härmed fäste talaren uppmärksamheten
på sannolikheten för de skånska stenkolens användbarhet till
masugnsprocessen. Desamma äro nämligen till en ovanlig grad
rena från svafvel, samt föga eller intet bakande, hvilka
egenskaper just utgöra hufvudvilkoren för okåksade stenkols
användande i masugnen. Den enda faran för de skånska stenkolens
lämplighet till detta ändamål vore, om de hade för stor benägenhet
att falla sönder och derigenom täppa, men i annat fall
böra de komma att blifva ett för masugnsprocessen ypperligt
brännmaterial. Direktör Clason omnämnde, att för framställande
af spegeljern en blandning af träkol och kåks med fördel
användes vid trenne masugnar i Dalarne. Bergsnotarien Wiborgh
tillade vidare, att när beskickningen är så basisk och framför
allt så manganrik som förhållandet är vid de antydda hyttorna,
icke ringaste fara förefinnes, för att tackjernet skulle blifva
svafvelhaltiga hvaremot samma kåks med en vanlig
smidestackjernsbeskickning gifver en mycket rödbräckt produkt.

Med afseende på fjerde frågan, »är blästerns införande i
masugnen genom flera än tvenne formor fördelaktigt under alla
förhållande?», syntes man vara temligen ense om fördelen af
att endast använda 2 formor. Ovala ställen med 4 formor hade
enligt direktör Clason på flera ställen visat sig gifva dåliga
resultat, och derföre vanligen utbytts mot rundt ställe och tvenne
formor. Men äfven rundt ställe med 4 formor hade enligt
direktör Westman medfört olägenhet, i det den öfver
slaggtappningsöppningen belägna forman visat benägenhet att öka
slaggens jernhalt.

Femte frågan, »bör icke varm bläster mera än nu sker
användas sorn regulator för masugnsgången, och bör icke för detta
ändamål kraftigare varmapparater uppföras?», måste enligt
direktör Westmans förmenande besvaras jakande, så mycket mer
som erfarenheten tydligt visat, att en hög temperatur på
blästern medför bränslebesparing. Varmapparaterna borde alltid så
anordnas, att blästertemperaturen efter behag kunde förändras,
hvarigenom masugnsgången lätt skulle kunna regleras. För att
med våra vanliga apparater kunna erhålla en högre värmegrad,
finge man icke vara så rädd om rören, utan blästern skulle
inledas högst upp i apparaten och uttagas nedtill, hvarförutan
rörytan borde ökas. Vill man åter erhålla ett fullt
tillfredsställande resultat, måste också effektivare och dyrbarare
apparater anskaffas.

Sjette frågan, »på hvad sätt kunna de från en masugn
bortgående gaserna fullständigast uttagas och tillgodogöras utan
afsevärda olägenheter för beskickningens uppsättning eller
hyttegången?» gaf direktör Clason anledning att omnämna det vid en
masugn i Dalarne begagnade sättet att med tillhjelp af en fläkt
uttaga gasen. Härigenom kunde visserligen icke all gasen
tillgodogöras, alldenstund sugningen aldrig fick vara starkare, än
att äfven, när ugnen hade hålmål, en del gas lemnades att
förbrinna vid uppsättningsmålet; men denna metod medgaf dock
gasens uttagande på ett ganska ringa djup (5 fot) under upp
sättningsmålet, hvarförutan en för flertalet af våra masugnar
tillräcklig gasmängd såmedelst kunde bekommas.

I sammanhang med de tackjernstillverkningen berörande
diskussionsämnena förevisades en modell på ett s. k. slutet
uppsättningsmål, konstrueradt af herrar Tägtström och Svalin.
(Forts.)

Smärre notiser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>