Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 36. 9 September 1871
- Dörrhandtag med låsskylt
- Ludvig Pfau: Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 36. Stockholm den 9 September 1871.
Tidningen utkommer hvarje Lördag.
Pris: för 1/1 år 10 rdr, 1/2 år 5,25 rdr, 1/4 år 2,75 rdr.
Lösnummer 25 öre.
Hufvudredaktör och ansvarig utgifvare:
Civilingeniör W. Hoffstedt.
Adress: Mästersamuelsgatan N:o 56.
Annonspris: 10 öre pr petitrad. Tidningens
expedition: Norra Smedjegatan N:o 28.
–––––
Innehåll:
Dörrhandtag med låsskylt, komp. af arkitekten M. Isaeus (illustr.) Färgen,
betraktad ur estetisk synpunkt, af L. Pfau (slut). Svenska
Landtbruksmötet i Göteborg 1871. IV. (slut). Motorer för mindre kraftbehof: III.
Gasmaskiner, Hugons (illustr., slut). Om gaser från bessemerkonvertorers
af G. J, Snelus. Om tillverkning af stärkelsesirap och stärkelsesocker, af
C. Krötke (slut). Notiser. Adresslista. Annonser.
–––––
 |
Dörrhandtag med låsskylt,
komponeradt af arkitekten M, Isaeus.
|
Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt.
Af Ludvig Pfau.
II.
(Forts. fr. sid. 266.)
Hvad beträffar lagen för schatteringarne i allmänhet, så
bör man städse fasthålla, att färgen verkar dels genom likhet,
dels genom olikhet, samt att harmonien är ingenting annat än
jemvigten mellan dessa motsatser. Om man vill göra en
colorits tonvärde gällande med tillhjelp af dess omgifning, måste
man framför allt undvika hvarje falsk kontrast, som skulle
obehagligt framhålla densamma. Likaledes får man ej heller stegra
den rätta kontrasten för mycket, emedan då koloriten visserligen
framträder starkare, men ändock isoleras och derigenom ej kan
utöfva en harmonisk inverkan. Detta är ungefär likasom två
toner, hvilka såsom ters och qvint ömsesidigt göra hvarandra
mera gällande, än om de ligga så långt från hvarandra, att de
förlora sammanhanget med hvarandra. Det omgifvande måste hafva
så mycken slägtskap med hufvud-färgtonen, att det till en viss
grad inhöljer densamma, men ej så stor att de sammanfalla.
Ju mera sammansatta och fina de brokiga färgerna hos ett
mönster äro, desto gråaktigare och mera nyanserad måste äfven
grunden sarnt de omgifvande delarne vara; och omvändt kan
en mjukt nyanserad grund ej fördraga allt för brutala
primitivfärger, om harmonien skall bestå.
Huru fördelaktigt det än må vara att, hvad kläder och
tyger beträffar, som komina i menniskans omedelbara närhet,
afhålla sig helt och hållet från praktfärgerna, emedan de blott
fördunkla hudens glans i stället för att framhålla den (ifall de
ej rent af skada dess färg); så kan likväl ett rikare färgspel
väl passa för gardiner osh tapisserier, mattor och kuddar, med
ett ord för alla de föremål, som på något större afstånd tillhöra
menniskans omgifning. Det är dock
äfven här ingalunda rådligt att låta
bakgrunden framträda på figurens bekostnad,
eller att trötta ögat med grofva
färgmassor, i stället för att vederqvicka
detsamma med harmonierande och fint
nyanserade mönster. Och i detta afseende
kan man – för att återkomma till vår
utgångspunkt – ej nog taga naturen till
förebild. Visserligen får man, beträffande
färgen så väl som formen, icke anse
hvarje särskild företeelse såsom ett
konstnärligt material, utan man måste taga i
betraktande förfaringssättet och
konseqvenserna vid skapelsearbetet i det stora
hela. Med vis sparsamhet använder
naturen sina praktfärger för ornamentala
behof, och i det den lifliggör de
nyanserade massorna med enskilda glänsande
strimmor eller fläckar, gör den tillika tydligt för oss, att »vi
ej skola springa med båda fötterna i färgpytsen,» utan med
koloristisk smak och arkitektonisk varsamhet fördela de glänsande
orneringarne. Ty såsom kollektiv-färgen verkar genom sin massa,
så verkar den primitiva genom sin fördelning och förhåller sig
till den förra likasom ornamentet till grundytan. Primitivfärg i
massa erinrar alltid om färger och målning. Det rätta
förhållandet är derföre mångfärgad ornering på nyanserad grund, ty
man får icke glömma, att prydnaden, huru vigtig dess uppgift
än må vara, aldrig är hufvudsak utan blott ett formelt medel
för att göra det inneboende värdet gällande och att för hjelpa
totalintrycket till dess fulla rätt.
Men i detta afseende befinna vi oss helt och hållet på
obanade vägar, och den nyaste färgkonsten har lemnat oss en
mängd praktfärger, hvilkas glans stegras till kristallinisk
hårdhet. Dessa anilinfärger äro, likasom det absoluta förnekandet
af hvarje harmonisk färgblandning, rent af afskyvärda, och den
mest fördrifna färgton är långt bättre att föredraga.
Primitivfärgen, der den öfver hufvud kommer i beröring med
menniskor, skulle nog hafva föredragit ett afbrott, som åtminstone
kommer i jembredd med purpurn, men koloriten måste äfven
i och för sig vara befriad från hvarje mineralisk hårdhet; ty
jemte färgtonens schattering utöfvar äfven färgämnets natur en
skärpande eller förmildrande inverkan. Det är icke för ro skull
konstnärer och kännare visa en stor förkärlek för gamla
gobeliner och urblekta tapisserier: hos oss rnåste tiden med sin
utjemnande palett bringa färgerna i harmoni, till dess att
konstindustrien lärt sig att sjelf fylla denna uppgift. Och detta
sista vore alltid att föredraga, ty tiden betager färgtonen utom
råheten äfven dess kraft.
Tyvärr är dock smaken hos vesterlandets skönväfvare ännu
mycket förskämd. Till och med den fransyska
väfnadsindustrien, så mycket den än står framför det öfriga Europa i
färgsinne, bär ännu barndomens stämpel i jemförelse med den
österländska, hvars uppträdande på den stora
Pariser-utställningen 1867 verkade såsom en uppenbarelse. Denna senare eger
i högsta grad de koloristiska företräden, som den vesterländska
industrien saknar. Framför allt belastar den aldrig ytan med
dessa rundt schatterade, plastiskt framställda föremål, som
framkalla en så störande motsägelse mellan grundföremål och prydnad.
Den organiska naturen är utesluten och
med den den stela arkitektoniska
arabesken. Då växter förekomma, äro de
upplösta till linier och ytor och hafva då
antagit en immateriel heraldisk karakter.
Sålunda träder aldrig teckningen utom
planornamentets gränser, och det
mosaikartade, geometriska mönstret öfverlemnar,
just emedan det icke framställer något
bestämdt, åt färgen all frihet att utveckla
sig i de skönaste melodier. Denna frihet
vet den också att begagna sig af, och i
konsten att förbinda färgtonens prakt och
kärna med den mest fulländade harmoni
hafva de venetianska målarne knappt
hunnit så långt som orientens.
De skönaste mönster af detta slag bero
af samma princip, som ligger till grund
för den indiska schalen och så förenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0297.html
