Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. 30 September 1871 - Kinesernas tekniska färdighet - C. A. Jacobsson: Gas-rostugn för vaskmalmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt rifves i en mortel med stöt, hvarvid äfven något kinesisk
fernissa – hartz af Toxicodendron verniciferum – tillsättes.
Om hjorthornslim användts, måste degen genast formas till
stänger, hvaremot de tuschsorter, som blifvit utrörda med
buffellim, få torka i luften, hvarpå massan lägges på ett städ, der
den bearbetas med långa hammare (400–500 slag). Formarne
för stängerna förfärdigas af ett enda stycke trä, som urhålkas,
och utföras de bästa tuschsorterna för öfrigt i helt små stycken.
Då stängerna erhållit sin form, inbäddas de i träaska eller
pulveriserad kalk eller äfven i hvetemjölskulor samt torkas några
dagar vid lindrig eld i en liten ugn. De bästa bitarne hafva
en brunaktig glans, under det att ett svart, blått eller grått
skimmer utmärka sämre sorter. Likasom vin, blir också tusch
bättre med stigande ålder, nämligen hårdare och mera
glänsande. Öfver hufvud taget bör tuch ligga åtminstone tre år,
innan det användes.
Efter en kinesisk skrift skall ett förträffligt sot äfven
erhållas, om man blandar olja af hampa, Cannabis sativa, med
risklister och påtänder massan med tillhjelp af insatta
lampvekar. Lågorna dämpas genom ett lock, som upptill är försedt
med en liten öppning; och tid efter annan afskrapas sotet, som
fastnat på insidan.
I senare tider anlitas något afvikande förfaringsmetoder,
hvarigenom, visserligen på bekostnad af godheten, en billigare
produkt kan framställas. Vanligen tjena buffellim såsom
bindemedel. Skall degen pressas i formar, måste den först åter
uppmjukas öfver varm aska. Arbetaren fyller derpå den
uppmjukade massan i en form och lägger denna i en press med
lång hafstång, på hvilken han sätter sig och sålunda nedtrycker
den. Skilnaden i godheten hos den nyare tuschen beror på sotets
framställning, i det att för de sämre sorterna användes vanlig
olja, men till de bättre ännu alltid svinfett. Den egendomliga
fina och angenäma lukten framträder hos de senare och ernås
genom att till degen blanda något Borneo-kamfert och mysk.
De upphöjda och förgyllda bokstäfverna, som förekomma på
åtskilliga stänger, åstadkommas genom motsvarande
urhålkningar i formen samt påstrykning medelst pensel af i något
lämpligt bindemedel utrördt guld- eller koppar-stoft. De bästa och
dessutom minsta stängerna kosta i Kina 4 à 5 rdr stycket
I älsta tider hade man i Kina ej något papper, utan skref
man då på tunna bambustaflor. Senare nyttjades ett slags siden,
tills 153 efter Chr. f. Tsaïlyn uppfann papperet, som han
förfärdigade af träbark, hampfibrer. linnelump och gamla metrefvar,
hvilka kokades länge i vatten och derpå sönderstampades till
en grötaktig massa. Denna mans namn har blifvit berömdt,
och ännu tusen år efter hans död egnades honom offer i de
tempel, som buro hans namn. Till pappersberedningen använder
man nu i Kina hampfibrer, unga bambustelningar,
mulbärsträdbark, rotting (spanskt rör), hafsalger, ris- och hvete-halm,
siden-spånader samt barken af pappersmulbärsträdet, Broussonetia
papyrifera. Särskildt förtjenar omnämnas papperet af
barnbustelningarne, Bambusa arundinaria, hvilka fällas i början af Juli,
skäras i stycken om 5–7 fots (1,49–2,08 m.) längd samt
kastas i en med vatten fylld panna, till hvilken medelst rör
alltid nytt vatten tillföres. Sedan de i denna blifvit uppmjukade
under 100 dagar, slås bambu sqvistarne med hamrar och den
gröna barken afskalas, under hvilken finnes en fibrös massa,
som har mycken likhet med »tschu-ma» (en nässelart, Urtica
nivea). Nu kokas denna massa i ett träkar med vatten, till
hvilket blifvit blandad något släckt kalk. Träkaret
uppvärmes ej direkte utan är omgifvet af en kopparmantel. Sedan
massan der hållits uppvärmd i åtta dygn, nedföres den i
träasklut och kastas derpå åter i en panna, hvarefter sedan den
blifvit betäckt med ett lager af aska utaf rishalm, vatten
pågjutes och kokningen ånyo börjas. Dessa lutbad fortsättas sex
dagar, tills bambusmassan öfvergår i förruttnelse och börjar lukta.
Då föres den i stora träkar, hvarest den sönderstampas; vidare
tvättas den i andra kar och blandas genast för att affärgas med
en lösning (sannolikt något klorhaltig). Pappersmassan är nu
färdig och utföres på ramar, som äro sammansatta af trä, och
öfver hvilka fina trådar äro utspända likasom en väfnad.
Arbetaren tager ramen i händerna och nedtrycker den i massan
längre eller kortare tid, allt efter som papperet skall blifva
tjockare eller tunnare, och äro arbetarne ganska skickliga i
afpassandet af den erforderliga tiden. Så snart vattnet fått
afrinna, kan pappersarken bortlyftas, o. s. v.
Då glaset i Kina är mycket dyrt och blott användes till
lyxföremål, nyttjas till fönster ett mycket starkt bomullspapper,
som erhållit ett öfverdrag medelst en blandning af oljor af
Sterculia tomentosa, hampa och afskalade Ricinus-korn samt
något blyhvitt. Denna papperssort är så stark, att den, eller
åtminstone ett på likartadt sätt beredt papper, begagnas till
paraplyer. Med harts bestruket bambuspapper brinner utan låga
och nyttjas såsom fnöske, då en med stål framkallad och
nedfallande gnista är tillräcklig att sätta det i brand.
En märkvärdig leksak äro de s. k. trollspeglarne,
thënkuang-kien, eller »speglar, som genomsläppa ljuset». Flera af detta
slags metallspeglar, kommande från Japan, väckte för någon
tid sedan i »Niederösterreichisher Gewerbe-Verein’s»
varusamlingar allmän uppmärksamhet och satte fycicis skarpsinne på
prof. Enligt ett meddelande af J. C. Ackermann består en
sådan spegel af en metallkomposition, är på ena sidan planslipad
och visar på den andra ett landskap i relief. Midt uti detta
landskap finnes ett par Japanesiska tecken af samma höjd som
öfriga högre reliefpunkter, blott med den skilnad att de äfven
äro slipade spegelblanka. Låter man nu solen skina på spegelns
plana yta, så visa sig dessa på baksidan befintliga, polerade,
Japanesiska tecken mycket tydligt på en å motsatta sidan
placerad hvit pappersyta jemte en afspegling af hela spegelytan i
klarare ljus, hvilken i öfrigt har utseendet af att reflektera de
tecken, som finnas på spegelns baksida. Detta är näppeligen
en japanesisk uppfinning, ty redan en skriftställare under
Mongol-dynastien (1260–1341 efter Chr. f.) omnämner sådana
speglar såsom inhemska i Kina. Öfver sjelfva inrättningen
erhålla vi ur kinesiska källor följande förklaring: Spegelns
baksida gjutes af metall i en form, som återgifver någon bild,
t. ex. en drake, i upphöjdt arbete. Derpå ingraveras på
framsidan med en grafstickel och utarbetas med symetrisk
noggranhet drakens bild, hvarefter urhålkningen åter utgjutes, men med
i en metall, som är mindre ren än den till spegeln använda
kopparn. Slutligen tillkommer ännu ett tunnt öfverdrag af bly
(kanske tenn).
Äfven beläggning af baksidan på glasspeglar med
qvicksilfveramalgam har redan länge varit i bruk i Kina.
Om the fabrikationen innehåller boken ingenting väsentligt,
som ej förut är bekant. Blott med afseende på den med konst
framställda färgen å det gröna theet äro uppgifterna af intresse
för konsumenterna. Denna färgning åstadkommes med
gipsmjöl eller mjöl af släckt kalk blandadt med indigo. För helsan
skadliga ämnen nyttjas aldrig. Champion erhöll i detta
afseende noggranna upplysningar af kinesiska och Japanesiska
arbetare, och kan meddela den lugnande underrättelsen, att aldrig
kopparsalter komma till användning, samt att bladen ej rostas
på kopparbleck, hvaraf således framgår att fruktan för
spansk-grön-förgiftning genom grönt the är helt och hållet ogrundad.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
