Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43. 28 Oktober 1871 - A. Ledebur: Om kols verkan vid formning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
massa betäcker gjutgodsets yta med ett mera eller mindre tjockt
lager och är så sammansmält med detta, att mekaniska medel
i allmänhet icke äro tillräckliga för att afskilja detta lager.
Genom behandling med syror (betning) kan man till största
delen aflägsna den fastsmälta sanden, hvaremot det likväl återstår
en rå, mindre vacker yta.
Detta »vidbrännande» förekommer äfven vid det tunnaste
gjutgods, till och med när hettan icke varit så stark, att sanden
kommit att sammansintra. Den fasta föreningen mellan sanden
och Jernet är ofta så stark, att sandkornen förr låta krossa sig
än afskiljas från metallen. Den antyder en kemisk förening
mellan kisel syran och den oxidhaltiga hinna, som oftast ansätter
sig på jernets yta. Men i hvarje fall blir ytans renhet
förminskad af detta kiselöfverdrag, äfven då det blifvit så mycket
som möjligt aflägsnadt. Godsets ytor och formens renhet blifva
derigenom mindre vackra, och dess bearbetning försvåras.
Kolets hufvudbestämmelse är nu att förekomma denna gjutsandens
fastbrännande.
För sådant ändamål begagnas kol på tvenne olika sätt: dels
såsom öfverdrag på sandformens inre ytor för att der utgöra
likasom att isolerande, sjelfständigt lager emellan sanden och det
flytande jernet, dels såsom tillblandning uti sjelfva formsandens
massa. Arten af kolets verkan blir olika vid det ena eller
andra sättet för dess begagnande, oaktadt ändamålet vid båda
fallen är detsamma.
Vi må först behandla kolet, användt till öfverdrag på
gjutformen. Det begagnas då under två olika former:
Pulverformigt (såsom kolstoft) vid gjutningar i fuktig sand; samt utrördt
med flytande ämnen till en välling såsom svärta på torkade
formar (ler- och massiva formar, kärnor).
Till kolstoft för det förra gjutningssättet begagnar man
företrädesvis träkol, och så vidt möjligt är, kol af löfträd, helst al eller
björk. Kol efter barrträd förbrännas lättare och skydda icke formen
så väl som löfträdskol. Äfven gifva de förra en finare gjutyta
än de senare. För att med kol gifva ett öfverdrag åt
sandformen, begagnar man, såsom bekant, en påse af fint lärft
eller shirting, fylld med kolstoftet, hvilken formaren fattar med
venstra handen vid öfre änden, och med den högra vid
den nedre och skakar påsen fort, till dess att formens alla
delar blifva öfverdragna med ett kollager. Fuktigheten i
formsanden meddelar sig snart åt koldammet, så att det lägger sig
säkrare fast; är sandytan åter för torr, fuktar man den, innan
kolet anbringas, medelst påstänkning med en borste, eller ändå
bättre, på det sättet att man tager munnen full af vatten samt
med en viss inöfvad färdighet sprutar vattnet likascm
stoftformigt fördeladt öfver formen. Derefter polerar man ytorna
medelst särskilda verktyg (polerbleck, formspadar); för ornerade
föremål klappar man åter modellen varsamt och får på sådant
sätt ett tätt anbragt kollager på formsanden.
Det är af särskildt intresse, äfvensom icke allmänt bekant,
att man för här ifrågavarande ändamål bör begagna i mortel eller
bokverk sönderstött, men icke målet kol. Det senare häftar icke
rätt väl vid formen, utan fastnar till en del vid polerblecket
eller vid modellen, och blir derigenom oanvändbart. Enligt
Schotfs mikroskopiska undersökningar beror denna företeelse
af, att det på senare sättet beredda kolstoftet har en nålformig
textur, hvaremot det på första sättet beredda är kornigt. Om
man, genom denna användning af kolet, åsyftar att icke blott
gifva ett öfverdrag åt ytan för att derigenom hindra
vidbrännandet, utan också att åstadkomma en finare yta å de gjutna
föremålen genom att ifylla håligheterna, som uppkomma mellan
sandkornen, så vinnes detta ändamål dermed, att man före
öfverskakningen med koldam på lika sätt öfverdrager formen
med finaste sandstoft af det, som vid de gjutna pjeserrias
afputsning affaller, och som då är en väl genombränd, likasom
magrare sand. Kolets verkan i det nu anförda fallet är företrädesvis
mekanisk, derigenom att det förhindrar jernets omedelbara
beröring med sandytan och den dervid uppkommande
vidbränningen. Denna verkan är alldeles fullständig vid tunnare
föremål, der stelnandet sker nästan ögonblickligt, så att dervid
intet vidare åtgörande erfordras för att uppnå syftemålet. Men
vid solidare pjeser åter, som hålla sig längre flytande, skulle
det anbragta kolpulvret helt och hållet eller delvis uppbrinna
samt genom den dervid uppstående värmeutvecklingen kunna
föranleda en sammansintring af sanden och jernet, så framt
man icke genom den andra här uppgifna metoden att preparera
sandmassan med inmängdt kol, understödde kolets verkan,
hvarom här nedan skall närmare ordas. Så enkelt och
lättförklarligt än det pådoftade kolets verkningssätt att bilda ett
osmältbart isoleringslager mellan jernet och sanden är, synes det
dock sällan vara allmänt insedt. En engelsk författare[1] t. ex.
förklarar saken så, att kolet genom smälthettan förvandlas till
grafit, såsom förhållandet, enligt Schafhäutel skall vara, när kol
upphettadt till hvitglödgning hålles i beröring med öfverhettad
vattenånga; dels vill han också förklara det genom bildandet af
koloxidgas, som skulle omsluta jernet och hindra det ifrån
syrsättning, så att en ren metallisk yta alltid skulle lägga sig
emot formen. Huruvida en grafitbildning uppstår, lemna vi
derhän, men åtminstone torde detta kunna anses såsom mindre
väsentligt för det egentliga syftemålet med kolets användande;
och visserligen bildas koloxidgas i betydlig mängd vid hvarje
gjutning genom kolets förbränning, men dess bildande borde
snarare anses såsom en oundviklig sak än såsom något, hvilket
man skulle afse att åstadkomma. Det flytande jernets oxidation
till sådan mängd, att glödspånsfjell dervid skulle uppkomma, kan
icke ske så hastigt, att man deremot kunde behöfva ett
skyddande lager af gas; och för öfrigt erhåller den i sandformen
inneslutna atmosferiska luften, genom upphettningen så stark
spänning, att den bildade koloxidgasen knappast förmår intränga
i de af jernmassan icke fyllda mellanrummen till omhölje på
jernet, utan är gasen snarare tvungen att skaffa sig utväg
genom porerna i formmassan. När gjutningen är fullbordad och
formen fylld med jern, hvilket ju vanligen sker inom få
sekunder, utgör också formsanden sjelf en skyddande omgifning,
som afhåller den atmosferiska luften. Större pjeser, hvilkas
gjutning fordrar längre tid, förses alltid med ett ingjöte, som
upptager oxider och åtskilliga andra ämnen (slagg, främmande
kroppar, o. s. v.). En ren metallisk yta visar sig ej heller någonsin
på gjutgods, och framträder denna först, sedan man medelst syror
eller mekaniska medel aflägsnat den gjuthinna som likformigt
betäcker det hela, och som består af oxidhaltiga föreningar.
Pulver af träkol ersattes också af med torr lera uppblandad
kåks, der det anses för dyrt att skaffa sig det förra, eller der
man mindre afser ett vackert yttre än besparing af arbete och
kostnad. De båda ämnena, lera och kåks, malas på en gång
tillsammans. Leran har till bestämmelse att draga till sig
fuktighet ur sanden och derigenom föranleda blandningens
noggrannare anslutning till formen, i likhet med hvad här ofvan
yttrats om kolstoftets användning. Kåkspulver ensamt skulle
icke, såsom träkolet, fastna vid ytorna, utan lätt af det flytande
jernet bortföras. Glättningen af ytor, som blifvit pådoftade med
sådant pulver, vare sig med polerblecket eller med modellens
inklappning, kunde då ej heller lyckas, ty det pulverformiga
materialet skulle fastna vid blecket eller modellen.
Användbarheten häraf är på intet sätt att jemföra med de resultat, som
erhållas vid bruket af träkol.
Att insvärta torkade formar (vid ler- och massiv-gjutning)
motsvarar till en del träkolets verkan vid gjutning i fuktig
sand, men är likväl i visst afseende olika. Man inser lätt,
hvarför det enkla öfverdammandet med kolpulver icke förslår för
sådana arbeten. Om kolpulvret påföres före formarnes torkning,
skulle det dels uppbrännas i de heta torkrummen[2], dels lossna
ifrån och affalla. På den torkade formen åter skulle det icke
fastna. Man måste således förskaffa sig ett svårförbränligt
ämne, som äfven efter torkningen häftar vid formen.
I de flesta gjuterier begagnar man till insvärtning följande
vätska: Lera utröres med vatten till en tjock välling, hvilken
derefter förtunnas med en vätska, som fås genom utlakning af
hästspillning. I detta lervatten blandas förmålen grafit och
träkolsstoft, till dess det hela blir en flytande massa af samma
tjocklek ungefär, som en lagom tjock limlösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
