Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 44. 4 November 1871
- J. O. Andersson: Grafisk lösning af några praktiska problem
- Schauwecker's sjelfreglerande smörjapparat för ångmaskin-kolfvar och slider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanbinda a med A erhålles den tredje kraftriktningen. Man afsätter
R på en vertikal linie och drager P6 och T parallela med Ba
och Aa; och de båda krafterna äro till storlek och riktning
bestämda. Reaktiouskrafterna P1 och S får man alldeles på
samma sätt som i föregående fall. Af pilarne synes, att
kraftpolygonen K2 är i jemvigt. Emellertid hafva vi ej fått
kraften i sträfvan, utan en annan kraft T. Denna, projicerad
på sträfvan, gifver samman tryckningen i densamma, endast mellan
A och vindspelet, ty på andra sidan om detta bortgår
projektionen af 2 samt tillkommer Q (spänningen i länken). Huru
enligt ofvanstående P7 är funnen, synes af figuren. Kraften T
blir naturligtvis vid projiceringen sönderdelad i två krafter,
hvaraf den ena verkar i sträfvans riktning, den andra åter
vinkelrätt häremot. Den senare, som omedelbart finnes, är
vanligen så liten, att den oftast utan fara kan negligeras. För
fullständighetens skull borde här, likasom i föregående fall,
spänningen Q i länken och dess motsatta reaktionskraft i
kraftpolygonen införas. Vi hafva underlåtit detta, då derigenom här
intet skulle vinnas.
Vi öfvargå nu till bestämningen af resultantens R läge.
Antag, att i n förutom Q en annan kraft p verkar, huru stor
och i hvilken riktning är likgiltigt, här t. ex. utefter rn. Antag
vidare att resultanten s till p och Q är riktad efter nu, resultanten
t till 1 och s efter um, samt att slutligen resultanten q till 2 och t,
d. v. s. till p, Q, 1 och 2, är riktad efter mr. Om nu tillfogas en
kraft – p lika stor och motsatt p, så är naturligtvis resultauten
till p,–p, Q, 1 och 2 lika med den till – p och q. Denna senare
resultant åter måste gå igenom de båda kraftriktningarnes
skärningspunkt r, således måste ju äfven resultanten till Q, 1 och 2 gå
igenom r. Riktningen af ofvannämnde resultanter erhålles lätt
med tillhjelp af kraftpolygonen K1 Denna bildas sålunda: på
en vertikal linie afsättas Q, 1 och 2 efter hvarandra, och från
en godtycklig pol O drages räta linier till de respektive
punkterna å denna linie. Vi se då, att enligt föregående OQ är
resultant till Q och en kraft Ol (= p) riktad uppåt, vidare att
Ol är resultant till OQ och 1, samt att O2 är det till O1 och 2,
d. v. s. till p, Q, 1 och 2. Man har således resultantriktningarne
kända och kan utan svårighet konstruera tågpolygonen. Först
drages genom n en linie parallel med Ol, från dennas
skärningspunkt med Q en linie nu parallel med OQ, från u en linie um
parallel med O1, samt slutligen genom m en linie parallel med
O2, hvilken utdrages, tills den råkar nr i punkten r, som enligt
föregående bevis ligger på resultantens riktningslinie. Huru
man än väljer O, kommer alltid de båda yttersta polygonsidorna
att skära hvarandra på denna linie. Vid denna konstruktion
böra ej, såsom här för tydlighetens skull är gjordt, några linier
dragas. Man behöfver t. ex. blott lägga vinkellinialen utefter
punkterna O och Q, parallelt förflytta den till n, samt sedan
göra ett snitt på 1 o. s. v. (Forts.)
Schauwecker’s sjelfreglerande smörjapparat
för ångmaskin-kolfvar och slider.
Till förekommande af det genom friktionen mellan kolfvar
och slider å ena sidan samt cylindrar och slidplanet å andra
uppkommande motståndet och deraf följande arbetsförlust
begagnas, såsom bekant, smörjapparater, från hvilka maskinisten
tid efter annan insläpper en qvantitet smörjmedel på de
frikterande ytorna. Att detta blott ofullständigt kan afhjelpa det
onda, så framt man vill undvika ett otillbörligt slöseri med
smörjmediet, är sjelfklart. Effekten af apparaten är i öfrigt
beroende på maskinistens påpasslighet. Med anledning af dessa
ofullständigheter hos de hittills vanligen brukade
smörjinrättningarne, har man ofta varit betänkt på inrättandet af dylika,
som vore sjelfreglerande. Förslag i denna riktning saknas ej
heller, ehuru de i allmänhet ej ledt till några praktiska resultat.
En konstruktion, som dock under loppet af de senare åren allt
mera kommit till användning och dervid underkastats åtskilliga
förändringar, hvilka gjort, att den numera visar sig särdeles
ändamålsenlig, är den s. k. droppapparaten, inventerad af
maskinverkmästaren vid Bayerska ostbanan, Friedrich
Schauwecker från Weiden. Vi gå derföre att i korthet beskrifva ett
par af dessa konstruktioner, dervid hänvisande till teckningen å
följande sida.[1]
Fig. 1 visar en dylik smörjinrättning för lokomotiv i half
storlek. Såsom af denna synes står öfre delen af smörjkoppen
medelst röret R och kanalen b i direkt förbindelse med
ångrummet i cylindern eller slidskåpet, så att alla de i dessa för
hvarje kolfslag uppstående vexlingarne i ångtrycket samtidigt
ega rum äfven i den förra. Så ofta sliden öppnar en kanal för
ångans inströmning i cylindern, går den i röret R framför
mynningen af kapillärröret r befintliga ångan förr undan, än den
ofvanför oljeytan N varande, och genom detta för ett ögonblick
på oljeytan uppstående starkare trycket utdrifvas genom
sistnämnde rör r några droppar olja. Detta inträffar nu för hvarje
kolfslag, då de med ångan följande oljedropparne dels smörja
slidplanet, dels ryckas med in i cylindern, der de likaledes
smörja friktionsytorna. Emedan verkan af oljans tyngd
upphäfves genom kappillariteten i röret r, så är det klart, att vid
maskinens stillastående ingen olja utflyter, hvilket blott inträffar
till följd af de vid hvarje kolfslag uppkommande
tryckdifferenserna. Vidare framgår, att ju oftare vexlingen å trycket
inträffar, äfvensom ju större differensen är, d. v. s. ju hastigare
och tyngre maskinen arbetar, desto mera olja utpressas ur
koppen, och tvärtom.
På det att det ångan mekaniskt medföljande vattnet ej må
till för stor myckenhet medfölja genom röret R och öfver dess
kanter n utgjuta sig i oljekärlet, hvarigenom oljan till en del
skulle undanträngas, är nedtill ett slags ventil K anbragt, som
genom öppningarne e lemnar ångan fri passage, hvaremot vattnet
stöter emot ventilen och således sjelf genom dennas upplyftande
förhindrar inträdandet i koppen. Så snart vattnet upphör att
strömma till, faller ventilen af sig sjelf åter ned.
Då apparaten skall fyllas med olja, hvilket alltid verkställes,
i när maskinen är i hvila, uppskrufvas skrufven J så högt, att de i
densamma utskurna öppningarne o blifva synliga ofvanför kanten a,
och ansatsen C tillsluter röret, hvarefter oljan ingjutes genom det
ena hålet, då luften erhåller aflopp genom det andra. Skrufven
tilldrages derpå ej mera än att den håller fullt tätt. Fyllningen
kan ej ske längre än till kanten N, hvilken ligger ungefär 7
linier (21 m. m.) under röränden n, hvarigenom tillräckligt
utrymme för det genom ångans kondensering uppkommande vattnet
finnes. Såsom hufvudregel vid fyllningen kan gälla, att
apparaten bör fyllas och regleras på sådant sätt, att den aldrig blir
helt och hållet tom. Denna reglering sker genom insättande
af utborrade stycken g af olika diameter på följande sätt.
Man observerar genom oljans uppmätning, huru mycket olja
åtgår mellan hvarje fyllning. Qvarblifver i koppen ingen eller
högst liten återstod olja, tömmes den för fort, och man eger
således att inskrufva en mynning g med trängre genomgångskanal.
Blir åter för stor rest qvar i koppen, och man vill att maskinen
skall förbruka mera olja, ditsätts ett stycke g med större
öppning. Konstruktören uppgifver för hvarje apparat den qvantitet
olja, som lämpligast bör förbrukas, om maskinens hastighet,
slagets längd, cylinderdiameter, slidplanets och ångtryckets
storlek till honom uppgifves.
Skulle apparaten efter någon tid icke gifva olja ifrån
sig, tyder detta på att silarne S kommit i olag, så att någon
orenlighet tilltäppt röret r, och måste då apparaten söndertagas
för att lagas. Stor vigt ligger vid, att apparaten sammanskrufvas
äfvensom förenas med cylindern väl, så att öfverallt alla fogar blifva
fullkomligt täta. Till undvikande af ångans kondensering
genom apparatens afkylning är den omgifven med en mantel U.
För att kunna fylla oljekoppen äfven under maskinens gång
har Schauwecker äfven gjort en annan konstruktion, framställd
i fig. 2 i half storlek; och är denna afsedd för fasta
ångmaskiner på skepp, blåsmaskiner, pumpar, m. m., som äro i nästan
oafbruten rörelse. Skilnaden består, såsom af figuren synes,
hufvudsakligen deri, att röret R kan medelst skrufven C och
ventilen V afstängas från kommunikation med ångcylindern, då
olja skall påfyllas. Sedan denna afstängning blifvit fullbordad,
[1] Hemtad ur »Polytechnisches Journal» von Dingler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0364.html
