Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 44. 4 November 1871
- J. Schweizer's nya målningsgrund för stereokromi, äfven användbar för grundning på metallföremål och till arkitektoniska prydnadsdetaljer
- Om ojemna färger å tyger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastigt stelnar, kunna alltid blott små qvantiteter af
grundningsämnet på en gång göras i ordning, hvilket då också genast
bör anbringas på de respektive ytorna. Vattenglaslösningen får
ej heller tagas för koncentrerad (bäst lika delar vatten och
vattenglaslösning), emedan eljest en så innerlig förening mellan
grundningsfärgen och det derunder liggande murbruket ej erhålles,
hvilket ju för grundens varaktighet är af stort inflytande.
Den Schweizer’ska målningsgrunden kan anbringas på
vanligt murbruk eller cement, hvarvid blott behöfver iakttagas, att
mera vattenglaslösning tillsättes, ju porösare ytan är. Den har
redan blifvit anlitad vid flera större stereokromiska bilder, t. ex.
för bilderna på utsidan af Atheneum i München, för en bild
utanpå sockenkyrkan i Wasserburg (målad af Schweizer sjelf), i
Karlsruhe för flera bilder i storhertigens af Baden jagtpaviliong
etc.; och det allmänna omdömet är, att den fullkomligt
motsvarar alla fordringar.
Julius Schweizer trodde, att detta grundningsämne äfven
borde lämpa sig för öfverdragning af jern- och zink-plåt, men
de försök, som i detta, afseende utfördes i München, har icke
lemnat gynsamma resultat. Sålunda blef t. ex. på ett tornur
den af zinkplåt förfärdigade siffertaflan öfverdragen med detta
ämne, och siffrorna målades på den erhållna grunden. På
samma sätt framställdes skyltar af jernplåt, men efter några år
flagnade grunden af antingen helt och hållet eller blott delvis.
Detta har väl sin grund deruti, att emellan den ifrågavarande
massan och metallplåten ej kan åstadkommas en så innerlig
förening som med murbruket, hvilket är poröst. Vidare är
utvidgningen och sammandragningen vid temperaturförändringar
olika för metallplåten och målningsgrunden.
Deremot har det Schweizerska grundningsämnet visat sig
mycket pålitligt på bränd lera, emedan äfven denna är porös.
På detta sätt kunna stereokromiska målningar framställas på
brända lerskifvor; och kakelugnar af bränd lera kunna målas
stereokromiskt, då de vid målningen till användning kommande
färgerna, likasom sjelfva grunden, fullkomligt motstå inverkan af
hetta. Äfven för en annan intressant tillämpning lämpar sig
blandningen af kolsyrad kalk, qvarts, cement och
vattenglaslösning, nämligen på gjutna föremål till ornament och figurer
m. m. Massans användning är likadan som vid gipsgjutning;
den måste blott hastigt föras in i formen, emedan, såsom
redan är nämndt, den eljest stelnar. De sålunda framställda
föremålen ernå en ganska betydlig fasthet och hafva det
företrädet framför gipsafgjutningar, att de fullkomligt emotstå
atmosferens, regnets, m. m. inverkan.
(Bayer. Ind.- und Gew.-Blatt.)
Om ojemna färger å tyger.
Uti amerikanska tidningen "The manufactures review" finna
vi en artikel om orsakerna till ojemn färgning af tyger af
följande innehåll:
"En ganska enkel, men icke desto mindre vigtig punkt vid
yllevarors färgning, isynnerhet de dekaterades, blir ofta förbisedd
af industriidkare, ehuruväl detta förbiseende vanligen är en orsak
till ojemnheten i tygets färgning. Färgaren får den
färdigvalkade, dekaterade varan, hvilken skall färgas. Han kokar den
vanligen med kromsyradt kali, jernvitriol o. s. v. och färgar den
sedan med kompecheträ, bresilja, fisetträ[1] m. m. När nu
varan är färdig, finner han ofta, att färgen är ojemn och
att styckena äro olika. För att afhjelpa felet färgas tyget
ännu en gång men med icke bättre resultat. Man går ifrån
den färgarn och antager i hans ställe en annan, väl
rekommenderad man; men den gamla erfarenheten visar sig åter, och
man har ögonskenligen icke angripit det onda vid roten.
Erfarenheten har lärt, att, då man tvättar ett stycke vara
i het tvål-lösning af omkring 100° och ett annat stycke uti
samma lösning men vid 75°, och ännu ett annat stycke i kall
tvål-lösning, samt derefter färgar de så behandlade styckena t. ex.
krombrunt, hvarje af dem antager en annan färg. Det stycke,
som man behandlat med den hetaste lösningen, blir det
mörkaste, och de båda andra styckena visa proportionsvis ljusare
färger. Vi hafva sett varor bringas i tvättmaskinen och derefter
ett par ämbar het tvållösning hällas derpå. Naturligtvis kommer
den heta alkaliska lösningen i direkt beröring med många ställen
af varan, under det att andra ställen först efter vederbörlig
afkylning och förtunning bli berörda af tvållösningen. De första
skola då vid färgningen upptaga mera krom, jernvitriol eller
färgämne, än de ställen som den heta lösningen icke berörde,
och följden blir en ojemn lösning.
Men om man också förutsätter, att den tvättande gjort sin
skyldighet och bragt den heta tvållösningen likmässigt på varan,
så gifves det likväl en punkt, som vid kläders dekatering
måste afses. Den princip, som här kommer till användning,
vilja vi göra tydlig genom följande exempel. Då man bringar
brödet i ugnen, blir det gräddadt vid en temperatur af ungefär
250°. Men denna temperatur får allenast den yttre skorpan,
som derigenom färgar sig brun, under det att det inre får en
temperatur af omkring 125° och förblir ljust. Något dylikt
eger också rum vid ylletygs dekatering. När varan upplindas
på en rulle och i vertikal ställning i ångkistan utsättes för
ångan, så blir den på öfre sidan hetare än på den undre, i
hvilken vattnet, till följd af sin tyngd, samlar sig. Om
temperaturen i den öfre delen är 163°, så blir undre sidan af
stycket blott 138°. Ligga rullarne åter i horizoritel rigtning,
så uppkommer på samma sätt en ternperaturskilnad mellan den
öfre och den. undre sidan. I båda fallen blir följden densamma,
nämligen den, att en skilnad kommer att ega rum i färgens
mörkhet i stycket, derigenom att de delar af varan bli mörkast
som varit utsatta för den största hettan.
Om man fäster sig vid det ofvan sagda, så följer deraf,
att man vid tvättning och dekatering måste behandla varan till
alla dess delar på lika sätt, så framt man vill vara säker om
en jemn färgning. Detta kan lätt uppnås derigenom, att man
vexelvis flyttar valsarne ur den horizontela riktningen i den
vertikala, och att, när de ligga horizonten, man tid efter annan
gifver dem en half omvridning, och på detta sätt låter vätskan
likformigt fördela sig på varan. Då utjemnar sig också
temperaturen af sig sjelf i alla delarne. I sådant fall skall
färgarne icke finna någon svårighet vidare i att framställa en
likartad färgning.
När man färgar krombrunt oeh blått, så är det fördelaktigt
att tillsätta litet oxalsyra till soppan. Skälet dertill är alkaliets
neutraliserande, emedan alltid något deraf qvarstannar i den
tvättade varan, äfvensom en neutralisering af det som finnes i
kromsaitet och färgträet. Båda färgerna bli lätt af alkalit
förändrade, och den angifna försigtigheten borde för den skull aldrig
uraktlåtas."
Vi kunna icke underlåta att här göra några anmärkningar
vid det ofvan sagda. Först motsäger författarens åsigt i den här
angifna artikeln andra yrkesmäns åsigt, som går ut på, att vid
dekatering visserligen vattnets närvaro i en del af def
uppvindade stycket framkallar temperaturskilnad och såmedelst en
ojemn färgning. Men dessa män af facket hålla också för, att
just de ställen, i hvilka vattnet samlar sig, derefter lättare
upptaga färgsoppan och färgämnena, och alltså färga sig mörkare,
hvaremot det enligt ofvanstående artikel skulle vara alldeles
omvändt. Praktiskt taget är saken för öfrigt lika och det föreslagna
hjälpmedlet att omvrida valsarne blir alltid passande, antingen
man antager den ena eller andra teorien. Det är möjligt, att
den långvarigare behandlingen med rent vatten, som genom
närvaron af något alkali i stycket kan dana sig till en alkalisk
lösning, gör tygets trådar lämpligare till att bättre upptaga
färgämnet, och att således en i ofvanstående artikel icke påtänkt
omständighet tillkommer.
Författaren talar vidare alltid allenast om de fel, som tvättaren
och dekatören kunna göra, men icke om färgarens fel, hvilka
likaledes kunna föranleda ojemnhet, isynnerhet vid kromsoppa.
Det är bekant att kromsoppan verkar äfven i köld d. v. s.
att ullen är i stånd att ur kromspadet äfven i köld upptaga
betan, om den länge nog är i beröring dermed. Detta är icke
fallet med andra färgspad. Om således färgaren upptager ett
stycke ur spadet och icke aktar derpå, att spadet drager sig
[1] Veden af Rhus Cotinus. Red:s anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0366.html
