Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45. 11 November 1871 - Bader: Om dekorering af boningsrum - Världsexpositionen i Wien 1873
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sätter sin fot dit, fröjdas åt det omvexlande brokiga
färgspelet; aldrig har ännu ögat, såradt, vändt sig derifrån. Vilja
vi umbära denna njutning i vårt hem; kunna vi, återvändande
från den leende ängen, begära, att våra ögon skola återgå till
studiet af våra väggars evigt gråa färg? Jag tror, att det
ännu må finnas medel att bringa det derhän, att våra blickar
med samma tillfredsställelse hvila på våra väggar, som de först
glädjefullt förnöjt sig åt landskapet. Hvad vi behöfva, är litet
energi. Vi våga ännu icke rätt att med rask pensel sätta två
färger direkte bredvid hvarandra, eller genom en skarp kontur
verksamt lyfta ett ornament ifrån dess grund. Der vi verkligen
någon gång vilja uppnå någonting effektfullt, tillgripa vi hellre
de evigt enformiga guldlisterna. Och likväl verkar en stark blå
rand, uppdragen omkring en röd eller brun vägg, en gul meander
såsom infattning till en grön yta bättre och behagligare än alla
guldlister i verlden. Detta visa de lika prydligt som elegant
dekorerade väggarne i boningsrummen uti Pompeji, hvilka ytterst
sällan förete någon förgyllning, men deremot pråla i den mest
lysande färgglans.
Men härmed hafva vi kommit att stöta på en ny brist i
vårt moderna dekorationssätt. De intensiva färgerna hafva, med
få undantag, försvunnit ur våra rum. I stället för en lysande
röd färg, en saftig gul o. s. v., bekläda vi våra väggar i alla
möjliga och omöjliga nyanser af grått. Denna grå färg se vi
här och der utbytt mot en matt blå eller blekt röd, och den
öfvergår till och med i en afskyvärd ton af smutsigt gult. Om
på en grå botten, sådan som nu är så omtyckt, ett ornament synes
med något ljusare eller mörkare grått eller icke – om något
framträdande kan ej blifva frågan vid den obetydliga skilnaden
mellan färgtonerna – så är det i sjelfva verket likgiltigt; verkan
blir ändå lika matt. Det har till och med blifvit mod, att
ornamentet urskiljes från bottnen endast derigenom, att man utför
den senare i glansfärg och det förra lemnas matt. Med bästa
vilja är det då ofta omöjligt att urskilja ett så utfördt
ornament ifrån bottnen, om icke genom en lycklig tillfällighet en
fördelaktig återkastning af de på väggen fallande ljusstrålarne
kommer ögat till hjelp. Men hvartill tjenar det då att anbringa
ett ornament, som icke lätt och osökt erbjuder sig åt ögat?
Om man nu upptill på kanten af en så dekorerad vägg, eller
också rundt om densamma klistrat en brun eller blå bård, till
och med offrat några guldlister, då har dekorationsmåleriet
gjort tillfyllest; då har vårt mycket beprisade skönhetssinne
åstadkommit något som fullkomligt tillfredsställer alla anspråk
på nobel elegans.
Till samma kategori, som de nyss beskrifna, höra för öfrigt
också de hvita tapeterna, dem man försett med mönster såsom
de grå eller också lemnar man dem alldeles utan prydnad. Men
härvid gör sig ännu ett annat moment gällande. Vi fordra med
rätta, att våra ruin gifva oss en treflig, behaglig stämning.
Hela inredningen skall ifrån början deri förkunna, att der är
oss godt att vara. Detta intryck väntar man förgäfves af hvita
väggar. Hvita väggar väcka ovilkorligen en känsla af obehaglighet.
Dessa imitationer af den glatta, kalla marmorn passa väl för
stora praktsalar, hvilkas väggar äro konstnärligt delade genom
pelare och pilastrar, men icke för boningsrum, hvilkas
bestämmelse och inskränkta utrymme förbjuder en sådan delning.
Såmedelst framställer sig för oss också här den fordran,
att färgen åter blir insatt i sin gamla, goda rätt. Vi måste
straff derhän, att det lifliga färgsinne, som är alla nationer
medfödt, och som äfven hos våra fäder var lefvande, åter må
uppvakna i oss. Vi hafva bannlyst mångfärgen från det yttre
i våra hus för att från foten till taket kläda dem i en entonig
stenfärg; låtom oss då sörja för att våra rum icke måtte
återspegla denna tråkiga entonighet i det yttre.
När vi sålunda kommit till de båda grundsatserna, att
dekorationen har att rikta sin uppmärksamhet på ornamentets
sköna form och på den verksammaste färgen hos detsamma,
så uppstår den nya frågan: i hvilket omfång bör ornamentet
användas; bör hela väggen fyllas med prydnader, eller blott
enstaka delar deraf?
Denna fråga besvarar sig sjelf på det enklaste sättet
genom dekorationskonstens väsende. Denna har till uppgift, att
framhålla de enskilda delarne af ett gifvet föremål, allt efter
deras betydelse, och att höja dem med prydnader, som svarar
mot deras natur. Det gäller således icke – för att också här nu
stanna vid väggarne – att på en slump klistra upp brokiga
tapeter, eller att i planlös omvexling måla ut alla slags ornament.
Dekoratörens första uppgift är fastmera den, att indela det gifna
ämnet; och den passande prydnaden finnes då snart.
Kammarväggen delar sig osökt i tre horizontela delar, sockeln, på hvilken
den hvilar, frisen, som förmedlar dess förbindelse med taket,
och mellan båda sjelfva väggytan. Huruvida också en vertikal
delning är nödig, det beror väsentligen utaf rummets
storlek. Vid små eller måttligt stora rum, kan man alldeles
uraktlåta detta, emedan väggarne då icke verka så i massa för
att göra behofvet af en skilnad emellan de bärande och de
allenast afslutande delarne nödig; vid större väggar blir likväl
en vertikal delning ej oumbärlig för det goda totalintrycket.
Betraktom nu närmare de särskilda delarne. Sockeln är i
vår tid mest styfmoderligt behandlad. I många fall fattas den
helt och hållet; ofta är den så nedtryckt att den knappt
kommer till märkbarhet. Detta har nu visserligen sin grund deri,
att den i få fall är synbar för den stora mängden möbler, som
nu måste fylla våra rum. Men då det är annorlunda, och då
den här och der faller i ögonen, skulle man billigtvis icke
försumma densamma. Den skall antingen hafva en mörk ton med
lätta ornament, för hvilka de pompejanska väggmålningarne lemna
så vackra förebilder, eller utföras i stenfärg, indelas i fält
medelst målade lister eller helt enkelt genom streck, stundom
också förses med mörkare tillsatser, som åter kunna upprydas
med arabesker, djurfigurer o. s. v., eller äntligen efterhärma
träytor, der man icke kan hafva verklig panel. Dess höjd
rättar sig bäst efter fönsterbrädets höjd, hvilken så temligen
motsvarar höjden på våra bord och stolkarmar. Ett särskildt
aktgifvande förtjenar dernäst rummet under fönstret, som ju
alltid förblir synbart, och redan genom sin bestämdt afslutade
form inbjuder till dekorering. Här äro genreartade motiv att
rekommendera, lätt skitserade på mörk botten, eller fantastiska
arabesker med sfinxer och gripar i Sgrafitto-manér, för hvilka
antiken såväl som renaissancen lemna ett rikt urval af mönster.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
