Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 / 388 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. 9 December 1871 - Konstanta galvaniska staplar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kopparplåt c med en vidlödd isolerad koppartråd
d, som räcker utanför det större glaset. Derjemte
är i det yttre glaset insatt en cylinder af zinkplåt
e, hvilande på en å samma glas anbragt afsats a
och äfvenledes försedd med en ledningstråd f,
som räcker utanför glaset (på det de inre delarne
af stapeln måtte blifva synliga, är zinkcylindern
e tecknad såsom genomskinlig). På öfre kanten
af det yttre glaset hvilar en med intryckningar för
poltrådarne försedd reservoir eller så kallad
ballong af glas g, fylld med kopparvitriolskristaller
och vatten; i nedre änden af densamma är en
öppning, i hvilken sitter en genomborrad kork.
Genom hålet i denna kork nedrinner småningom
kopparvitriollösningen ur ballongen i det inre
glaset och i utbyte deremot uppstiger i ballongen
den lättare saltlösningen. Kopparcylindern kommer
sålunda att stå i en lösning af kopparvitriol,
hvarmed det inre glaset blir fylldt, och zinkcylindern
i en lösning af engelskt salt, hvilken, såsom lättare
än kopparvitriollösningen håller sig ofvanpå denna utan att blandas
med den. Häraf synes, att denna stapel är en modifikation af
Danielles stapel; men genom förändringarne i konstruktionen har
den blifvit i flera afseenden utomordentligt förbättrad. Den kan
sålunda vid dagligt bruk bibehålla sig vid lika styrka utan
några förändringar under en längre tid, alldenstund det
ofvannämnda utbytet af vätskor försiggår, så länge någon olöst
kopparvitriol finnes qvar i ballongen, hvilken, till och med om
stapeln står oafbrutet sluten, oupphörligt matas med tillräckligt
kopparvitriolslösning för förbrukningen. Dessutom förorsaka
dessa staplar mindre besvär än några andra, i det man, så
länge kopparvitriolen räcker, ej behöfver det ringaste bekymra
sig om dem, och ej ens påfylla vatten, emedan vätskan ej är i
tillfälle att afdunsta annat än högst obetydligt.

Då i ballongen till den största sorten af dessa staplar rymmes
mellan 5 och 6 skålp. kopparvitriol, kunna sådana med största
fördel användas vid galvanoplastik och galvanostigie, samt
bibehålla sig, då de begagnas för elektriska ringverk på hotellet
och i större våningar, fullkomligt väl under 1 à 2 år, allt efter
som de mera eller mindre anlitas. För elektriska ringverk,
som ej så mycket begagnas, är en mindre sort af detta slags
staplar passande, och lämpa sig dessa äfven mycket väl för
terapeutiskt bruk, isynnerhet till stationära konstanta batterier.
Ö. & C:o.
–––––
Såsom tillägg till ofvanstående må det tillåtas oss att
meddela, det vi varit i tillfälle att under en jemförelsevis lång tid
iakttaga varaktigheten af dessa staplar samt strömmens
oföränderlighet. Sedan den 2 Augusti hafva vi nämligen dagligen
observerat en af Meidingers större staplar, sluten endast med
de korta trådar, som förbinda den med en galvanometer.
Strömmen har, oaktadt stapeln varit sluten hela tiden utan afbrott,
ända hittills bibehållit sig konstant, om man undantager en
knappast nämnvärd förändring af magnetnålen, som plötsligen
inträffade en dag och sannolikt berodde på någon yttre
tillfällig rubbning. Under dessa 18 1/2 veckor med kontinuerlig ström
har kopparvitriolen blifvit i det närmaste förtärd och torde
återstoden räcka till innevarande års slut. Zinkplåten är
likaledes an frätt, men dock användbar ännu en tid. Vi kunna
således på grund af dessa resultat till fullo instämma i de uti
ofvan anförde beskrifning fällda omdömena om Meidingers staplar.
Oss synes dock, som det ej borde vara omöjligt att, om ej
alldeles, åtminstone i ganska väsentlig mån undanrödja
olägenheten med zinkplåtens förtärande genom användande af sådana
salter, som ej så mycket angripa densamma. Vi styrkas i
denna förmodan genom en uppsats om "galvaniska batterier",
som vi, då detta nedskrifves, varseblifva i "Deutsche
Industrie-Zeitung", och hvilken vi för jemförelse här nedan meddela:

"En helt och hållet luktfri samt kontinuerligt verksam
hydroelektrisk ström skall alltid för praktiken hafva sin stora
betydelse, isynnerhet om staplarne äro så konstruerade, att
omständigheterna vid deras söndertagande och återfyllning
förminskas. Dervid måste hygroskopiska salter användas och sådana

Meidingers elektriska stapel.

föreningar dem emellan föranledas i kedjan, som
icke utkristallisera, hvarigenom ett söndertagande
blir nödvändigt. Vidare få ej några sådana ämnen
begagnas, som, likasom vid Meidingers staplar den
svafvelsyrade kopparoxiden, hastigt förstöra zinken,
och sålunda icke blott göra zinkens snara förnyande
nödvändigt, utan äfven försvaga strömmen. Bättre
än Meidingers staplar äro Belanche’s, bestående af
almagamerad zink i salmiaklösning och en diafragma,
som fylles med stycken af ärters storlek af gaskol
eller retortkol och i strålar kristalliserad brunsten
i torrt tillstånd. I diafragman nedgår ett
kolstycke såsom positiv polände. Man fuktar
blandningen i diafragman endast så mycket, att icke
någon vätska blir stående öfver densemma, ty ju
mindre vätska, desto bättre verkar kedjan. Den
elektromotoriska kraften är visserligen nära en
och en half gånger så stor (noga 1,₄ gånger) som
vid de Daniell’ska elementerna, men motståndet
är särdeles betydande samt mycket variabelt,
hvilket är ändå ofördelaktigare. Dessutom är ej hvilken
brunsten som helst brukbar för stapelns åstadkommande;
sålunda t. ex. duger ej den jordartade. Belanchés stapel fordrar
en diafragma, hvarigenom den fördyras och i praktiken göres
för omständlig, men den har den stora fördelen framför
Meidingers, att zinken ej kan förstöras af några metallsalter och
dessutom angripes af salmiaklösningen, endast så länge strömmen
fortvarar. K. W. Zeuger, professor i fysik vid böhmiska
polytekniska institutetet i Prag, har nu ersatt brunstenen, som
sällan kan erhållas i lämplig form, med antimonkloridlösning,
som göres något sur med några droppar saltsyra, på det att man
må erhålla en klar lösning. Stapeln består af en koksalt- eller
salmiak-lösning, i hvilken en amalgamerad zinkcylinder står,
samt en diafragma, innehållande en lösning af antimon-superklorid
eller klorid, i hvilken en antimonskifva nedhänger. Den
sistnämnda lösningen erhålles i stora qvantiteter å kemiska
laboratorier vid vätesvafleberedningen och bortkastas vanligen.
Kostnaden för stapelns fyllning är derföre ytterst ringa. Båda
vätskorna äro mycket hygroskopiska, hvarföre den uppkommande
zinkkloriden icke utkristalliserar, äfven efter en längre slutning,
ur sin lösning, och likaså litet antimon-superkloriden eller kloriden.
Det bildas visserligen efter en tid en ringa fällning af hydrater af
autimon-syrlighet eller antimonsyra, allt efter som man använder
klorid eller superklorid, hvilket dock ej har någon inverkan på
strömmen, hvarförutan det är tillräckligt att sätta några droppar
saltsyra till diafragmans innehåll för att åter lösa fällningen. Efter
en månads användande har stapeln icke visat den ringaste
kristallinisk afsats, ej heller någon märkbar förändring i strömstyrkan.
Dessa element hafva samma styrka som Meidingers eller något
mindre än Daniells. Motståndet ändras föga. Tillsätter man
alltid efter 4 à 5 dagar några droppar saltpetersyra till
lösningen i diafragman, så kan den elektromotoriska kraften städse
hållas vid samma styrka som vid Daniells element. Nyttjas
affallet vid vätesvaflans beredning af svafvelantimon, så kommer
underhållet för dessa staplar blott på 1/3 à 1/4 af kostnaden för
Daniells eller Meidingers med nästan samma elektromotoriska
kraft. Tillverkningskostnaden ställer sig med ammoniakmetallens
låga pris, hvaraf ett stycke af en fjäderpennas tjocklek är
tillräckligt, snarare billigare än för lika stora Daniell’ska eller
Meidinger’ska staplar. För att gifva dessa element en ännu mera
praktisk form, samt för att kringgå användningen af tvenne
vätskor och diafragman, har åt dem äfven gifvits en annan
gestalt. Stapeln består nämligen af ett egendomligt formadt glas,
i hvars öfre, trängre del den ämalgamerade zinkcylindern finnes,
hvars diameter är omkring 2 à 3 lin. (6 à 9 m. m.) mindre och
erhåller stöd på ansatsen af det sammanträngda glaset. Vid
zinkcylindern är fastlödd en koppartråd, som har en klämskruf. En
antimonskifva af 16 lin. (48 m. m.) höjd, 12 lin. (36 m. m.)
tjocklek och 8 lin. (24 m. m.) bredd är fästad vid en med
guttapercha öfverdragen tråd, som har en annan klämma.
Denna nedgår i den undre, vidare delen af glaset, som är fylldt
med rostad spetsglans (antimonsyrlighet) eller antimonsyra, hvilken
helt och hållet betäcker antimonskifvan och når upp nära intill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>