Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49. 9 December 1871 - E. F. Dürre: Anmärkningar om tillverkning af smidbart gjutjern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smidbart gjutjern. Alldeles oriktig är isynnerhet samma
författares yttrande, att jern, sorn blifvit omsmält eller på annat
sätt befriadt från sin grafit, utan vidare qvalificerar sig för
fabrikation af smidbart gjutjern. Brüll uppgifver såsom en
nödvändig egenskap hos materialet en "propension aciéreuse", d. v. s.
fallenhet för stålartad beskaffenhet; och den fransyske
författarens påstående må gälla, huru litet tillförlitligt det än är, så
framt det smidbara gjutstålet egentligen är brännstål, hvilket
Mallet icke synes veta. Hvad är nu för tiden råståljern och
hvad är det icke? Vida längre åtskilda ligga nu gränserna för
detta begrepp än fordom och innefatta nu en mängd
tackjernssorter, dem man fordom icke trodde sig kunna begagna till
annat än stångjernstillverkning. Jemte tackjernet förarbetar man
i en viss proportion också affall vid tillverkningen, ingöten och
afslagna stycken, hvilkas beskaffenhet kan vara mycket
omvexlande.
Materialets smältning sker vanligtvis i deglar, och man
begagnar till detta behof de mest olika storlekar både af
smältkärlen och ugnarne. Kärlens rymd varierar mellan 50
och 100 skålp. (21,3 à 42,5 K.g.); och uppställer man i en ugn
1, 2, 3 eller 4 deglar, hvilka hvar efter annan utgjutas, i mån
som de äro färdiga för gjutning. En sådan degelugn efter gamla
formen består såsorn bekant af ett fyrkantigt rum, hvars höjd
förhåller sig till bredden såsom 1 1/2 : 1 eller 2 : 1, och som
nedtill slutar med en rost samt upptill med ett rörligt lock. Under
detta lock leder en öppning till en skorsten med starkt drag
och under rosten finnes ett djupt askrum, till hvilket den friska
förbränningsluften inströmmar från sidan. Ganska ändamålsenligt
är det att välja ugnens läge så, att kanten af dess öfre mynning
ligger i hyttgolfvets plan, och att askrummet öppnar sig med
ett hvalf derunder. Man har då i arbetsrummet ingen känning
af det strålande värmet från ugnen, hvarjemte eldens skötsel och
deglarnes uttagande ur ugnen derigenom kan ske på det
lämpligaste och beqvämaste sätt. Denna anordning är för längesedan
införd i stålgjuterierna, hvaremot man i gjuterierna för smidbart
gjutjern ännu har vindugnen vid obeqväm höjd öfver hyttgolfvet,
isynnerhet i hyrda lokaler.
Vid större etablissementer är det till och med nödigt att
gå något längre, och att insätta deglarne i Siemenska
gasregeneratorsugnar, så som det redan nu sker för tillverkning af
gjutstål. De upptaga ända till 18 deglar och förbruka långt
mindre brännmaterial än de vanliga degelugnarne. Under det
att de senare enligt Mallet erfordra omkring dubbla jerngodsets
vigt i kåks, behöfves det till en gasdegelugns drifvande för stål
endast lika vigt brännmaterial af sämre qvalitet. Om man, i
stället för stål uppsätter hvitt tackjern, så ställer sig förhållandet
tydligen ännu gynsammare. En ganska betydande fördel vid
den Siemen’ska ugnen är dertill den större lindringen för
deglarne, hvilka vid den direkta beröringen med brännmaterialet
ganska lätt blifva skadade. I Siemenska ugnen omgifvas de af
gaserna, och hvarje kylande inverkan uteblir äfvenledes. Utom
i deglar har man också vid gröfre pjeser försökt att nedsmälta
råämnet till det smidbara gjutjernet i schaktugnar eller
kupolugnar, sådana dessa finnas i bruk öfverallt i gjuterierna. Emedan
nu i sådana ugnar tackjernet är i beröring med brännmaterialet,
och som sådan beröring alltid utöfvar ett inflytande på råämnets
renhet, så är det nödvändigt att begagna de bästa råmaterialer.
Sådana äro träkol eller i möjligaste mån askfri kåks. De förra
äro i hvarje fall för dyra för att kunna uthärda konkurrensen
med de sistnämnda, och det nyss omtalade vilkoret för
användandet af kåks är svårt att ernå. Man besluter sig för den
skull ogerna för schaktugnars begagnande, eller tager man för
sådan händelse ett lättsmält, godartadt jern för att icke i
gjutbarhetens intresse nödgas stegra ugnens temperatur så högt,
att brännmaterialets skadliga inverkningar kunna göra sig
märkbara. Särskildt tillförsel af bläster och särskilda
ugnskonstruktioner äro härvid icke ovigtiga, men erfarenhet saknas i detta
afseende helt och hållet, hvad beträffar det smidbara gjutjernet.
Formningen sker såväl i fuktig som torkad sand, hvarvid man
betjenar sig af gjutjerns-formkistor likasom vid fingjutning.
När Mallet och andra omnämna, att också formkistor af trä
förekomma, så är detta ett undantag och icke tänkbart för
annat än gjutning i fuktig sand. Det är vigtigt att välja
formkistorna till form och storlek så, att de blifva de lättaste och
handterligaste i förhållande till de ifrågavarande gjuterierna.
Man skall således nödvändigt begagna andra kistor vid
tillverkningen af t. ex. skospik än vid förfärdigandet af skrufnycklar
eller ännu större pjeser. Formningen utföres på ett formbord,
enär till och med de gröfsta stycken af smidbart gjutjern icke
äro nog stora för att behöfva formas på hyttgolfvet.
Formningsmaterialet måste vara en mycket väl bearbetad
eller redan i naturen förekommande, väl beskaffad sand och får
icke fastna hvarken vid modellen eller vid gjutgodset. I
England begagnar man härtill den röda, fina och jemnkorniga sand,
som uppkommer af en lerhaltig sandstens förvittring, och hvilken
sandsten sammanhålles af lerhalten. Den låter bearbeta sig
nästan utan vidare förberedelse, och transporteras till Tyskland
för dess utmärkta egenskaper såsom modelleringssand. I
Birmingham betjenar man sig af den naturliga formsanden från
de ett par mil bort belägna kolschakten vid Maxley, hvaremot
i Sheffield en len, halfförvittrad sandsten från Rowsley användes,
rnen som måste malas och slammas. Sandstenen från
Birmingham begagnas till särdeles fint, svagt gjutgods utan någon särskild
tillsats af kol; efter hand erhåller den mera eller mindre tydligt
framträdande kolbeståndsdelar, som härröra från formarnes
insvärtning. För gröfre gjutning måste den, likasom sanden från
Rowsley, blandas med träkol.
Vi kunna icke till dessa anföranden af Mallet om engelska
materialer bifoga vidare än att formningsmaterialets finhet och
tillika porositet här, såsom vid hvarje bättre formningsarbete,
utgöra grundvilkoren för att gjutningarne skola lyckas. På
hvilket sätt båda skola åstadkommas, det beror på egenskaperne
hos det på hvarje ställe tillgängliga råämnet, och det kommer
väsentligt derpå an att af rå, fet sand genom målning och
bränning frambringa ett fint fördeladt material, eller att genom
blandning af flodsand och leraktig jord först artificielt framställa
en fet sand, som derefter blir målen och bränd.
Modellerna för gjutning af smidbart gjutjern åtskilja sig
ej i något från dem, som brukas vid andra formningsprocesser,
och det är att märka, det vid små pjeser ingötet måste vara
anbragt på modellen och bilda föreningen mellan samtliga de
särskilda modellerna, då mera än ett stycke samtidigt skall gjutas.
Sjelfva modellerna måste för de återupprepade formningarues
skull bestå af ett varaktigt material och helst af metall.
Ändamålsenlig är framför allt en lättgjord men hård legering, å hvilken
de finare detaljerna icke så snart afnötas. Till följd af
hastigheten, hvarmed här arbetas, synes det lämpligt att företrädesvis
begagna odelade modeller och noggranna formunderlag. För
enstaka pjeser, som skola levereras i tusendetal, är det bra att
använda mekaniska hjelpmedel, såsom formningsmaskiner.
Derigenom förökar man såväl produktionsförmågan som säkerheten
i arbetet; men man behöfver då naturligtvis ett möjligast
fullständigt ganityr af väl och noggrannt bearbetade och på
hvarandra passande formlådor, som stå i riktigt förhållande
sinsemellan och till formningsmaskinernas modellplattor.
En hufvudsak vid alla mindre varor är den rätta
genomskärningen på ingötena. De måste vara tillräckligt stora för
att möjliggöra en rask gjutning, men måste tillika äfven vara
tillräckligt smala för att lätt afgå från de särskilda gjutstyckena,
utan att man äfventyrar dessas söndergående. Om man gjuter
pjeserna af alltför hvitt jern, så blir deras sprödhet så stor, att
allt vid formens öppnande befinnes i skärfvor, af hvilka några
innehålla gjutstyckena och andra ingötet. Ofta nog brista de
gjutna pjeserna midt i tu och ingötet häftar dervid. Den stora
sprödheten kan icke undvikas, emedan man gjuter med ett
mycket hett material och emedan sjelfva formarne måste vara
försedda med en insvärtning, som icke väl fördrager hettan,
hvars verkan afkylningen också i någon mån uppstegrar. Vid
större pjeser kan man umbära svärtningen, men icke vid de
lättare, tunnare, så att just de i följd af sin form bräckligaste
föremålen erhålla denna icke angenäma egenskap stegrad genom
sjelfva tillverkningsmetoden. Man måste vid tempererandet
gifva akt derpå, och äfven vid sjelfva gjutningen kan man genom
användande af det fastaste material göra mycket för att
undvika en alltför betydlig skörhet. Det är kanske till och med
nyttigt att till dessa pjeser taga grafitrikt jern, emedan det i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
