Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 17 nov. 1928 - Självtukt, av C. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
ALLMÄNNA AVDELNINGEN 46
Huvudredaktör: CARL KLEMAN
INNEHÅLL: Självtukt. — Teknisk yrkesetik, av civilingenjör J. Körner. — Patent- och varumärkesavgifterna böra
sänkas. — Markedsbrev fra New York. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Personalnotiser. — Sammanträden.
SJÄLVTUKT.
Den skärpning av en del stridigheter vid och omkring
tekniska högskolan, som på sistone ägt rum, har
inom tekniska och industriella kretsar uppväckt stark
förbittring. Det är icke avsikten och faller icke inom
ramen för det möjliga att söka utreda vilken eller vilka,
som närmast bära ansvaret för det till synes permanenta
gruff, som pågår mellan en del temperamentsfulla
antagonister. Dess följdverkan är emellertid, att högskolans
väl och lärarkårens anseende utsättas för påfrestningar,
när andarna drabba samman och man avsiktligt skärper
motsättningarna hellre än att söka ernå en utjämning.
Ingen vill förmena professorerna vid tekniska högskolan,
i likhet med kollegerna vid landets universitet och andra
högskolor, att emellanåt fejda en smula och tillfälligt
råka i luven på varandra. Sådant är oskiljaktigt från
yrket och kan emellanåt gagna. Därifrån och till
permanent krigstillstånd med täta sammandrabbningar av
personlig art mellan de stridslystna är steget långt.
Stimulerande och uppbyggande meningsbrytningars ersättande
med negativt och nedbrytande gräl är en kräftskada på
allt samarbete.
Man hade i det längsta hoppats och trott, att en
utjämning så småningom av sig självt skulle äga rum mellan
de stridiga viljorna vid tekniska högskolan. Den
självstyrelse i likhet med universitetens, som för några få år
sedan infördes vid högskolan, borde ha verkat, att
lärarkåren i gemen sökt lägga sig vinn om att få fram den
värdighet och mogenhet i de enskilda medlemmarnas
uppträdande, som är nödvändig för att den genomförda
självstyrelsen skall bli fruktbärande. Det är icke
tillräckligt vid gemensamt ansvar att själv iakttaga ett
korrekt uppträdande, ansträngningarna måste också
inriktas på att få hela kåren in på den bogen. Det är sålunda
icke tillåtet att med de personliga sympatierna på ena
eller andra sidan hemligen avnjuta, huru de fejdande
söka tufsa till varandra. En kraftig reaktion mot ofoget
är i stället på sin plats.
Kivet vid tekniska högskolan har varit särskilt
livskraftigt inom fackavdelningen för väg- och
vattenbyggnad. De motsättningar, som i dessa dagar där kommit
till synes inför öppen ridå, ha närmast utspelats omkring
professuren i vägbyggnad och kommunikationsteknik.
Anmärkningar ha riktats mot att professurens innehavare
haft jämväl annan verksamhet och överlämnat den till
omfånget övervägande delen av ämnet åt vikarier. På
sistone har klagan anförts hos k. m:t över att
lärarekollegiet och högskolans styrelse genom ’vidsträckt
tjänstledighet möjliggjort denna anordning.
Den utåt synliga upptakten till det nu upprullade
spektaklet blev en frikostigt distribuerad tidskriftsartikel med
nedsättande omdömen om innehavaren av nyssnämnda
professur jämte insinuation om ovidkommande
hänsynstagande vid dennes utnämning. Artikeln avsåg att stödja
angivna klagan hos k. m:t. Icke minst pinsamt verkade,
att artikelförfattaren lyckats förbryllande väl tillägna
sig den mentalitet och det skrivsätt, som utmärker en av
de klagande.
Kort efter nämnda tidskrifts angrepp inlämnade
professorn i vägbyggnad och kommunikationsteknik, som
personligen stått helt utanför här påtalade fejder, sin
avskedsansökan. Som huvudskäl för avskedsansökan
anfördes läroämnets mycket stora omfattning,
järnvägsbyggnad, vägbyggnad och kommunikationsteknik, vilka
ämnen för att bli nöjaktigt behandlade borde omfatta
var sin professur. Det kan emellertid med fog sättas i
fråga, om det är förenligt med sann ansvarskänsla att
under brinnande termin kasta in ansökan om avsked från
en professorsbeställning, som innehafts ett fåtal år och
därunder skötts endast partiellt. Det hedrar visserligen
vederbörandes tekniska samvete att icke anse sig kunna
tillfredsställande upprätthålla en så omfattande professur,
men det är knappast försvarligt att frånträda
befattningen, innan ens allvarligt försök gjorts att sköta
densamma, Mera kompetent ersättare står veterligen icke
till buds, och några avgörande nya moment ha ju icke
tillkommit sedan professuren tillsattes.
Under den fortsatta handläggningen av denna fråga
med förordnande av ytterligare vikarie och med tvister
rörande såväl dennes som de förut förordnade
vikariernas kompetens, kommer såsom en extra skräll de
parlamentariska färdigheter, som utvecklas av ordföranden
inom avdelningskollegiet för väg- och vattenbyggnad vid
högskolan. Härom torde nu endast råda den meningen,
att vederbörande ordförande vid de berömda 1 à 3
minuters sammanträdet förgått sig mot de oskrivna
former och regler, som tillämpas vid sådana tillfällen.
Det må synas omotiverat att så utförligt erinra om
dessa till olika personer knutna omständigheter. Sedda
var för sig och ur vidare synvinkel äro de icke av alltför
betydande allmänintresse. Vid välvillig bedömning skulle
de t. o. m. kunna rubriceras som resultat av tillfälliga
lynnesutbrott eller utslag av dåligt humör. Men sedda
som sig bör i sammanhang med varandra och med
de personliga förhållandena och motsättningarna vid
högskolan, få de större betydelse och bekräfta, att
allt icke är väl beställt ifråga om umgängeston och
umgängesformer mellan en del av högskolans
professorer.
Det lider intet tvivel om, att dessa snedvridna
förhållanden menligt inverka på de kollegiala
arbetsuppgifterna vid högskolan, undervisningens planläggning,
lämplig belastning av de studerande, yttranden över
professors- och andra läraretillsättningar,
vikariatförordnanden, framställningar till statsmakterna och
remissyttranden m. m. Med statsmakternas kända lyhördhet för
gnissel i maskineriet kan ett åsidosättande av det
kollegiala samarbetet och av högskolans värdighet utåt
föranleda förändring till det sämre i högskolans relativt
välvilliga behandling från anslagsbeviljande håll. Även för
de studerandes vid högskolan allmänna daning är ett av-
17 NOV,
1928
ÅRGÅNG
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
