Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 12 maj 1928 - Grönländsk bergshantering, av bergsingenjör S. O. Corp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 jan. 1928
BER GSVETENSKAP
35
domar. I senare undersökningar hava deltagit
svenskarna Nathorst och Nordenskjöld samt danskarna
Stenstrup, Hartz, m. fi., vilka konstaterat, att de
kolförande lagren tillhöra kritan och tertiärperioden.
Kollagren hava bevisats vara rester av tropiska urskogar
med palmer, fikonträd, brödfruktträd och andra växter.
Därmed har man även kunnat konstatera, att Grönland
denna tid haft en medeltemperatur av omkring pius
20°C.
Kollagren uppträda sparsamt inom Uperniviks distrikt,
där de också äro mycket svårtillgängliga. De äro dock
talrikare inom distrikten Umànak, Ritenbenk och
God-havn. De senaste undersökningarna visa, att större
delen av den stora ön Disko täckes av kolförande lager.
Dessa bestå av omväxlande mjuka, lösa sandstenar,
kollager, mörka skiffrar och ljusbruna lerjärnstenar.
Ovanpå dessa lager vilar den skyddande toppformationen,
som består av basalt och tuff.
Sedan gammalt hava de grönländska kolen utnyttjats
av eskimåerna. Oftast hava kolen varit lätt tillgängliga
för fyllande av eskimåernas dagliga behov av bränsle.
Sedan dock de närmast boningsplatserna befintliga i
dagen liggande kolplatserna blivit mera svåråtkomliga,
har befolkningen tvingats uppsöka nya men mer avlägset
belägna kolflötser. På senare tid har den danska staten
tagit sig an kolbrytningen för att tillgodose de
grönländska koloniernas bränslebehov.
Den första verkliga kolgruvan öppnades 1906 på
Disko. Driften har varit mycket primitiv tills på allra
senaste tiotal år, då man använt sig av moderna
arbetsmaskiner. Gruvarbetarna hava hittills utgjorts av
eskimåer. 1919 upphörde driften efter att cirka 15 000 ton
kol hade utvunnits. En ny gruva har nyligen öppnats
vid Kudligsat, där man under sakkunnig ledning söker
att ekonomiskt tillgodogöra sig de rika kolfyndigheterna.
Hela ön Disko undersökes för närvarande för
konstaterande av befintliga kolfält, men resultaten av dessa
kolundersökningar föreligga ännu icke.
De grönländska kolen hava en stor askhalt. De brytas
i fruset tillstånd. När de lagras i det fria, falla de
sönder och bliva av denna grund föga användbara som
iudustrikol. Som sådana hava de dock försöksvis
kommit till användning för fartygsdrift, där de dock icke
Fig. 3. Kolförande lager vid Ritenbenk, Disko.
visat särskilt framträdande egenskaper. Till
uppvärm-ningsändamål, t, e. i kaminer, hava de visat sig mycket
go’da.
Liksom vid kolbrytningen på Spetsbergen har man
även i Grönland haft många svårigheter att kämpa mot.
Förutom olägenheter vid användande av infödd
arbetskraft, som icke är kvalificerad för gruvarbete, har man
haft svårigheter vid utskeppningen, enär anläggandet av
goda hamnar mött stora hinder. Några naturliga förut-
Fig. 4. Koppargrnvan lvnatsiak.
sättningar för goda hamnar finnas icke. Vid storm slår
havet in över klipporna med våldsam kraft och faran
för haveri för de lastade ångarna är ofta överhängande.
Stormarna vid Grönlands kuster äro nämligen ovanligt
häftiga och hastigt påkommande.
Hur den grönländska koldriften för framtiden kommer
att utveckla sig är svårt att nu avgöra. Hittills hava
resultaten av kolundersökningarna endast varit
glädjande. Men enbart kvantiteterna äro icke avgörande
och det avlägsna läget med de dyra frakterna komma
möjligen att lägga hinder i vägen för en konkurrens på
den europeiska och amerikanska marknaden.
Koppar. Sådana fyndigheter finnas på endast fyra
ställen i Grönland och hava hittills visat sig föga
givande. Inom Godhavns distrikt har man vid ett tillfälle i
gnejs konstaterat malakit; likaså har inom
Sukkertop-pens distrikt påträffats kopparkis. Inom Julianehaabs
distrikt har vidare påvisats en mindre kopparanledning
"Fredrik VII:s Mine", som visserligen provbrutits, men
troligen ej blivit annat än flyktigt undersökt. Slutligen
har inom samma distrikt pågått brytning av den s. k.
"Josvas Mine", vars tillgodogörande jag närmare vill
beröra.
Vid en bukt, som numera benämnes
Kobbermine-bugten, fann 1852 en eskimå kopparmalm. Gruvan fick
på grönländska namnet "lvnatsiak". Den första geolog,
som besökte stället var Rink, som inrapporterade saken
till danska inrikesministeriet 1853. Samma år
undersöktes fyndigheten av en kommission under ledning av
engelsmannen Robinson. Den norske bergsingenjören
Friis fick uppdraget att utspränga de första
skeppslasterna. Beseglingen de närmaste följande åren var
dock oerhört påkostande och efter tvenne skeppsbrott
uppgav man försöken.
1907 erhöll A/S "Grönländsk Minedrift" koncession på
brytning av koppar i Grönland och en driftsplan fö,r
Ivnatsiak-gruvan uppgjordes av dåvarande chefen för
Kongsbergs silvergruvor. Bergarterna äro klorit och
glimmerskiffer, som genomskäres av åtskilliga
diabas-gångar. Malmen är utskild invid dessa diabasgångar
och enär man hade den föreställningen, att dessa gångar
möttes vid cirka 100 meters djup, antog man, att malmen
skulle vara synnerligen god på detta djup.
I dagen förekomma tvenne särskilt typiska malmådror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
