- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Bergsvetenskap /
51

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 juli 1928 - Om differentialflotation, av byråingenjör Harald Carlborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14 jan. 1928

BER GSVETENSKAP

51

och goda samlare, men lyfta vanligen för mycket
gångart, dvs. äro föga selektiva även gentemot denna, varför
deras användning på senare tiden avtagit.

Andra använda samlare äro animala och vegetabiliska
oljor, vissa tyngre bergoljederivat, tiocarbanilid
(tio-carbamid), natrium- och kaliumxantogenat eller xantat,
som handelsnamnet lyder, alfanaftylamin m. fi.

Tiocarbanilid erhålles genom att upphetta anilin med
kolsvavla och är ett i vatten svårlösligt ämne av
sammansättningen C13H12N2S. Den har utmärkta
samlar-egenskaper, som dock i någon mån sträcka sig även till
gångartsmineralen. Den användes vanligen i form av
den av General Engineering Co. först utexperimenterade
s. k. TT-lösningen,1 bestående av 1 del tiocarbanilid och
4—9 delar ortotoluidin. C7H9N", vilken senare blott
tjänstgör som lösningsmedel. Ortotoluidin kan ersättas
med pyridin, C5H5N, som har samlaregenskaper, eller
xylidin, C8HnN, men dessa båda ha fått föga
användning. TT-lösningen har en viss, om också svag förmåga
som skumbildare, verkar mycket selektivt mot pyrit och
synes ha fått sin förnämsta användning vid
bly-zinkanrikning. Den har olägenheten, att den måste uppvärmas
vid användningen, emedan eljest tiocarbaniliden faller ut
i fast form, och är dessutom rätt dyrbar.

Kaliumxantatet, till en början kallat Z-reagens, har
formeln CSOCoHgSK och kan framställas genom att låta
molekylära ekvivalenter kaliumhydrat, etylalkohol och
kolsvavla reagera med varandra vid lämpligt tryck och
temperatur. Det erhålles även med hjälp av andra
alkoholer. Handelns xantat levereras dels i form av lösning
av olika styrka och rätt växlande renhetsgrad samt dels
såsom kristaller. Både kalium- och natriumxantaten äro
lättlösliga i 3 delar vatten. De giva rikt koncentrat
men äro föga selektiva mot pyrit och användas mycket
vid särskilt koppar- men även vid blyflotation, bl. a.
därför att de äro billigare än tiocarbaniliden och emedan de
ha välgörande inverkan på rensepareringen från
gångart. Kaliumxantatet var det, som först kom till
användning, och utexperimenterades i industriell drift vid
Ana-conda, Mont., åren 1923—1924 på initiativ av Minerals
Separation Co. Natriumsaltet har ansetts vara alltför
instabil^ men undersökningar på senare tid ha visat, att
det är väl användbart och t. o. m. ställer sig något
billigare än kaliumföreningen.2 Båda de nämnda
alkali-xantaten sönderfalla vid starkare upphettning.
Xantat-lösningar angripa mässing, vilket bör iakttagas vid
användandet.

Xantaten av de tunga metaller, särskilt järn och
koppar, vilkas sulfider det i regel är fråga om vid
flotationsanrikning, äro olösliga, och säkerligen har denna
omständighet att göra med alkalixantatens goda verkan
som samlare.

Mycket av differentialflotationens framgång torde få
tillskrivas tiocarbaniliden och xantatet. De hava bl. a.
den fördelen, att de ej äro så känsliga för förändringar
i processens gång, som en del av de andra, äldre
agen-serna.

Ett på senare tiden använt agens är TA-lösningen,
som består av sulfourinsyra, CH4N2S, löst i anilin,
C6H7N. Den har liknande egenskaper som TT-lösningen,
men är överlägsen däruti, att den ej behöver hållas
uppvärmd3.

XY-blandning är 4—6 delar s. k. X-kaka, dvs. alfa-

1 De s. k. alfabetbeteckningarna voro en tid mycket använda
och anföras därför i detta sammanhang, men åtminstone vissa
av dem hava använts i flera betydelser, vadan deras bruk torde
vara mindre lämpligt.

2 Min. Met., 1927, s. 336.

3 The Mining- Congress Journal, 1927, s. 128 ff.

naftylamin, C10H7NH2, löst i 6—4 delar xylidin eller
Y-reagens, C8H1XN. Den är en lättflytande vätska,
ur vilken alfanaftylamin utkristalliserar vid lägre
temperatur. Den var den första av vad man
brukar kalla de kemiska agenserna, men har numera ej
så allmän användning. Organiska ämnen och salter i
pulpen angivas påverka XY-lösningen mindre än de göra
i fråga om många andra agenser.

Som synes äro de flesta av dessa agenser
svavelhaltiga. Genom upphettning och destillation av oljor
under tryck tillsammans med svavel eller svavelnatrium
kan man till dem addera svavelatomer, så att
svavelhalten blir upp till 25 %, och dessa sulfuriserade oljor,
i Amerika kallade "reconstructed oiis", ha också fått en
viss användning. Det uppges, att oljans skumbildande
förmåga minskas genom sulfuriseringen, medan däremot
förmågan som samlare ökas.

Samlar- och skumagenserna hava ofta selektiv förmåga
gentemot de floterbara mineralen. Bland skumbildarna
kan särskilt nämnas kresylsyra som är en blandning av
orto-, meta- och parakresol, C7H80, och är, emedan den
ej så lätt floterar pyrit, utmärkt lämpad för
kopparkis-och blyglansflotation, ehuru den är något farlig att
handhava i det att den angriper huden. S. k. fosfokresylsyra,
dvs. 98 %-ig ljus kresylsyra behandlad med
fosforpenta-sulfid, varvid bildats ett antal komplexa sulfoföreningar,
däribland möjligen tiokresol, C7H8S, och
dikresolditio-fosforsyra, har i vissa fall goda egenskaper som både
samlar- och skumagens. Den kallas i handeln aerofloat
och exploateras av American Cyanamid Co. Dess
användning utprovades först vid Utah Copper Co:s
anrikningsverk nära Saltsjöstaden av F. T. Whitworth.1

På flotationsteknikens tidigare stadium använde man
sig huvudsakligen av egentliga oljor och oljeblandningar
och liknande destillationsprodukter som skum- och
sam-laragenser. Numera har man övergått till nyssnämnda
kemiska produkter, som ej hava oljeliknande egenskaper.
De äro i regel stormolekylära, polära organiska
föreningar, av vilka de flesta innehålla en SH-grupp, som
möjligen spelar någon roll med avseende på
egenskaperna som flotationsagens. Även amingruppen, NH2,
tyckes vara av en viss betydelse i förevarande
hänseende. Användningen av dessa moderna agenser har
vissa fördelar, nämligen att det är lättare att behärska
deras exakta sammansättning, att de lättare disperseras
i pulpen, vilket är en mycket viktig egenskap, där man
vill åstadkomma resultat utan allt för intensiv omröring,
att de vanligen lämna rikare koncentrat och att dettas
avvattning blir lättare, särskilt på filter. Vid
differentialflotation äro vissa av dessa egenskaper av stor betydelse.

I ett givet fall av differentialflotation gäller det att
utfinna det samlaragens eller den kombination av
samlar-och skumagenser, som gör bästa tjänst. Därvid kan
även den använda kvantiteten vara avgörande. Om
denna t. e. är för liten för att alla floterbara mineral
skulle kunna påverkas, så blir det i regel företrädesvis
ett, som blir samlat och floterat. En regel vid
differentialflotation blir därför att ej använda mera samlaragens,
än som erfordras för just det mineral, man vill lyfta.

Vanligen är det dock ej möjligt, att dels genom
lämpligt val till beskaffenhet och kvantitet av skum- och
sam-laragenser, dels lagom krossning och pulpkonsistens och
dels lämpligt genomförande av processen i fråga om
intensitet osv. ernå erforderlig selektiv separation.

Det är därför man måste tillgripa en tredje klass
agenser, som man med ett sammanfattande namn kan kalla
hjälpagenser och vilka vid differentialflotation spela en

i B. M. J., vol. 125, 1928, s. 118.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:08:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1928b/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free