Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 14 juli 1928 - Om differentialflotation, av byråingenjör Harald Carlborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
TEKNISK TIDSKRIFT
11 febr. 1928
skumbildande agensets egenskaper. Vanligen användas
olika slag av barrträolja, s. k. pine oil, eucalyptusolja,
stenkols- och trätjäroljor, stenkolstjära, vattengastjära
eller xylidin. Även råkresol eller s. k. kresylsyra
användes, liksom också fenol eller karbolsyra, Det är f. ö.
dessa ämnen, som äro de särskilt verksamma
beståndsdelarna i kreosot. En av de senast påfunna skumbildarna
är s. k. fumol, som är en aldehyden närstående produkt
vid tillverkning av acetaldehyd och aceton. Den anses
särskilt lämpa sig för delvis oxiderade malmer.
Mest använd torde ångdestillerad barrträolja
(steam-distilled pine oil) vara. Den torde i allmänhet
framställas ur kärnved och kvistar av Pinus australis och är en
blandning av ett flertal vätskor av terpengruppen med
ljusgul färg och specifika vikten 0,875—0,995.
Skummet av pine oil (när pine oil nämnes i litteraturen
avses i regel den nyssnämnda ångdestillerade sorten) är
segt och stabilt, det är lätt att hålla konstant och
jämnflytande och det är relativt lätt förstörbart, sedan
flotationen blivit genomförd, vadan denna olja fått stor
användning. Den kan betraktas som ett slags standard för
skumbildarna. Undersökningar av Rutberg ha visat,1
att vissa svenska tjäroljor hava lämpliga egenskaper,
men t. v. finnes det veterligen ej någon tillverkning av
de lämpligaste fraktionerna med åtminstone för
differen-tialflotation erforderlig jämnhet i beskaffenheten.
Skumbildningen är vidare beroende av den använda
apparattypen, först och främst på om den är pneumatisk
eller mekanisk, för att hålla sig till huvudtyperna. I
de sistnämnda piskas luft in i pulpen medelst roterande
omrörare och fördelas i en mängd små blåsor, som under
den intensiva omröringen få god kontakt med
mineralkornen. Det uppstående skummet har relativt små
bubblor och är segt och sammanhängande, vadan det lätt
släpar med sig även mindre lätt floterade mineralkorn.
Avfallet blir därför rent, men koncentratet relativt
fattigt. Vid de pneumatiska apparaterna pressas tryckluft
in i pulpen nedtill och får stiga uppåt under bildning av
skum, som består av stora, sköra och lätt förstörbara
bubblor. Detta skum har lättare för att släppa de
mindre lättfloterade mineralen och lämnar därför renare
koncentrat. En olägenhet hos den en tid mycket
använda pneumatiska Callow-cellen är. att den porösa
bottnen vill sätta igen sig. Denna olägenhet synes vara
hävd vid vissa nyare konstruktioner, t. e. Mc
Intosh-apparaten, som utexperimenterats vid Nacozari, Mexico,
och föres i marknaden av General Engineering Co., New
York och Saltsj östaden. I denna inledes tryckluften
genom en roterande cylinder med porösa väggar.
For-resterapparaten, vilken utarbetats vid Old Dominions
anrikningsverk i Globe, Arizona, exploateras nu av The
Ruth Co., Denver, Colo., och har med vissa
modifikationer fått rätt stor användning även i Sverige. Den
lider ej heller av nämnda fel, i det att luften inblåses
genom relativt vida röröppningar vid apparatens botten.
I båda apparattyperna kan man naturligtvis genom att
variera i ena fallet omröringen och i det andra tryck
-lufttilledningen påverka skummets beskaffenhet.
Numera finnas ju också kombinationer av båda systemen,
t e. MS-subaeration typ. Fahrenwalds
flotationsappa-rat synes också i någon mån förena vissa av båda
typernas fördelar. Någon verkligt utpräglad och allmän
tendens till användning av företrädesvis någon särskild
apparattyp vid differentialflotation synes ej förefinnas,
andra faktorer verka mera utslagsgivande, icke minst
erfarenheten hos de firmor, som företräda den ena eller
andra typen.
i J. k. a., 1927, s. 1 ff.
Skumtäckets eller skumpelarens höjd är av betydelse
så till vida, som den, om den är stor, ger de mindre lätt
floterade kornen flera tillfällen att falla nedåt.
Vill man differentialflotera två mineral bör man
givetvis se till, att skummet ej har mera bärande förmåga än
som är nödvändigt för uttagandet av det mera
lättfloterade mineralet, dvs. det bör ej vara för segt och stabilt.
Vanligen är det sålunda lämpligt att gå med flotatorerna
hårt belastade och med ej allt för kraftigt skum och med
hög skumpelare. Av vikt är den tidsrymd, under vilken
pulpen befinner sig i flotatorns egentliga arbetsrum. Den
kan regleras genom variation av pulpens
genomströmningshastighet och, vid vissa apparattyper, genom dess
partiella cirkulation inom apparaten.
Ett skums förmåga att lyfta kornen beror också på
dessas vikt och således bl. a, på deras storlek. När man
nu vid differentialflotationen för det eller de mineral,
som först uttagas, vill hålla skumpelarens lyftande
förmåga låg, är det klart, att det är en fördel, om man ej
behöver arbeta med allt för stora och tunga korn, som
skummet har svårt att lyfta. Finare kornstorlekar
förstärka skumbildningen, och ett mera slammande mineral
är därför även ur denna synpunkt lättare att flotera än
ett mindre slammande. Detta förhållande kan lia
särskilt stor betydelse vid flotering av en blyglansförande
malm, ur vilken som regel den spröda och lätt
sönderfallande blyglansen först uttages. Kornstorleken har
även i andra avseenden inflytande på flotationsresultatet
och måste därför under driften hållas så litet varierande
som möjligt. För dess fastställande är givetvis i första
hand renkrossningen normerande jämte i viss mån den
använda flotatortypen.
Vid de nyss nämnda försöken av Gates och Jacobsen
visade det sig, att de finare storlekarna av
gångartsmineralen anrikades i flotationskoncentratet.
Ett visst sammanhang med nyssnämnda
omständigheter har även pulpens konsistens. I regel håller man
den tämligen tjock vid uttagningen av det första, mera
lättfloterade mineralet, härmed bidragande till en
önskvärd överbelastning, och ökar sedan utspädningen. På
det sättet nedbringas också agensåtgången. Vanligen
arbetas med en pulp, som håller 25—30 % fasta
beståndsdelar. Det är i regel viktigt att hava pulp av jämn
konsistens, och särskilda anordningar härför äro vanligen
av behovet påkallade, t. e. en förtjockare eller spetstratt,
insatt på lämpligt ställe i schemat, varjämte även en
löpande kontroll under driften är önskvärd.
Samlaragensernas betydelse är mycket stor, ty utan
dem, dvs. med blott skumbildare, är det, såvitt man
hittills funnit, egentligen blott nativt svavel och stenkol,
som kunna floteras tillfredsställande. Samlar- eller
kanske med ett bättre ord, flytagenserna (eng.:
promo-tors) ha som bekant den funktionen att bilda tunna
hinnor på gränsytorna mellan pulpens och skummets fasta
och flytande faser och medverka till att vissa
mineralkorn hava benägenhet att fastna vid skummet så att de
följa med detta till ytan. Man kan säga, att de
floter-bara mineralen hava en särskild förmåga att å sin yta
koncentrera samlaragenserna, vare sig detta beror på
adsorption i rent fysikalisk mening eller på kemiska
reaktioner. Vid de företeelser, det här är fråga om, som
utspelas i mycket tunna ytskikt av fasta kroppar och
vätskor och med i vissa fall mycket komplexa organiska
föreningar som agerande parter, är ju f. ö. gränsen
mellan kemiska och fysikaliska företeelser mindre skarp.
I de flesta fall äro de använda s. k. flotationsoljorna
blandningar av olika ämnen, av vilka en del äro
skumbildare, andra åter samlare. Sådana äro t. e. tjäroljor,
tjäror m. fi. Stenkolstjäror äro både goda skumbildare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
