Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 8 dec. 1928 - Något om järnhanteringen i Sydamerika, av bergsingenjör Gunnar Herlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
utgiven av svenska teknologföreningen
BERGSVETENSKAP 12
Redaktör: B. G, MARKMAN
INNEHALL: Något om järnhanteringen i Sydamerika, av bergsingenjör Gunnar Herlin. — En kemisk metod för
bestämning av krossprodukts yta. — Föreningsmeddelanden. — Notiser.
NÅGOT OM JÄRNHANTERINGEN I SYDAMERIKA.
Av bergsingenjör GUNNAR HERLIN.
Som bekant ha under årens lopp ett otal projekt till
järnverksbyggen lancerats i flera av de
sydamerikanska republikerna. Intresset för inhemsk järntillverkning
är i de större länderna synnerligen livligt, särskilt med
tanke på möjligheten att uppnå ett oberoende av andra
länder beträffande järntillförseln i händelse av politiska
förvecklingar. Trots århundradens strävanden har denna
önskan emellertid ännu icke i något fall kunnat
förverkligas.
Föreliggande uppsats avser att närmare belysa
järnhanteringens ställning i de olika sydamerikanska
staterna.
A. Brasilien.
I Jernkontorets annaler från år 1915 och 1921 har
bergsingenjör Carlborg publicerat intressanta
uppsatser om Brasiliens järnmalmstillgångar samt dess
järnhanterings historia.
Samtidigt som jag hänvisar till dessa uppsatser,
kommer jag i det följande att använda mig av en del däri
lämnade uppgifter, för att därefter vidröra de senare
årens utveckling och utsikterna för framtiden.
1 Historia.
Järn tillverkades för första gången i Brasilien
sannolikt år 1600 vid Ypanema, beläget 100 km väster om
staden Säo Paulo i staten med samma namn. Där
finnes en mindre järnmalmsfyndighet samt skog för
tillverkning av träkol, allt i statens ägo. Produktionen
bedrevs i ytterst liten skala i form av direkt
järnframställning i låga ugnar av samma typ, som negrerna
använde i Afrika. Ugnarna och tillverkningsmetoden
förbättrades också så småningom av införda negerslavar.
Under Napoleons krig i Europa försvårades
tillförseln av järn till Brasilien, som förblev portugisisk koloni
till år 1822. Regeringen i Portugal beslöt därför år
1809 att försöka få fart på järntillverkningen i Ypanema,
och gav sin konsul i Stockholm i uppdrag att anskaffa
erforderliga ingenjörer och arbetare från Sverige. Denne
kontrakterade en av sina fordringsägare, Karl Gustaf
Hedberg, som var förvaltare vid Ädelfors guldgruva i
Småland. Hedberg tog med sig en del släktingar och
vänner och 14 st. arbetare, men ingen av dem kunde
tydligen göra järn. Resultatet blev också därefter. I
stället för masugnar uppförde Hedberg 4 st. små ugnar
för direkt reduktion, vardera med en
produktionskapacitet av 90 kg järn per dag. Tillverkningen tog sin början
år 1813, men visade sig ytterst oekonomisk, varför
Hedberg avskedades och ersattes av tysken Varnhagen,
söm av regeringen fick i uppdrag att bygga 2 st.
masugnar. Den första av dessa igångsattes år 1818. Ugnen
hade en total höjd av 7 m och endast en forma med kall
bläster. Resultatet blev miserabelt; t. e. under hela året
^827 tillverkades endast 65 ton järn. Tackjärnets raffi-
nering skedde i härdar, påminnande om lancashirehärdar.
]Sågon tillverkning att tala om blev det emellertid aldrig.
Med undantag för en kort period under världskriget har
driften varit nedlagd sedan 1895.
Under 1800-talet framväxte även i staten Minas Geraes,
i närheten av malmfälten, en järntillverkning baserad på
den direkta metoden i form av s. k. svenska ugnar —
samma som uppfördes vid Ypanema — samt
katalan-smide och bloomaryhärdar. Arbetarna voro i regel
negerslavar, men då slaveriet upphävdes år 1888,
försvann också negrerna från härdarna. Den största
årstillverkning, som uppnåddes med dessa metoder i Minas
Geraes, var 2 500 ton. Tillverkningen upphörde år 1897.
År 1888 uppfördes den första masugnen i Minas
Geraes i närheten av malmberget Itabira do Campo.
Antalet små träkolsmasugnar i gruvdistriktet växte
småningom till 5, av vilka den största tillverkade 20 ton per
dygn. Efter kriget ha de alla fört en tynande tillvaro
och endast tidvis varit i gång.
I staten Sào Paulo finnas ett par stålgjuterier, av vilka
Fig. 1. ltibeirao Preto. Elektrisk masugn.
8 DEC.
1928
ÅRGÅNG
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
