Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 8 dec. 1928 - Något om järnhanteringen i Sydamerika, av bergsingenjör Gunnar Herlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 jan. 1928
BER GSVETENSKAP
91
c) Vattenkraft.
Stora vattenfall finnas som bekant i Brasilien, men
äro de bästa av dem belägna så långt inne i landet, att
de icke kunna ifrågakomma för en eventuell järnindustri.
I gruvdistriktet finnas inga lämpliga vattenfall och i
konsumtionscentra är kraften redan otillräcklig för
städernas behov.
dy Läge och tillverkningsmetoder.
Den enda plats i Brasilien, där någon verklig
industriell utveckling kan påvisas, är staden Sào Paulo, som
på c:a 50 år har 10-dubblat sitt invånareantal (nu c:a
800 000). Såo Paulo är emellertid beläget c:a 70 km.
från hamnen Santos och på c:a 600 m höjd ö. h. Varje
järnverk beläget vid kusten måste räkna med den höga
fraktsatsen för sina produkter på de monopoliserade
kustfartygen och därefter med en utomordentligt hög
frakt på järnvägen upp till Sào Paulo. Denna bana äges
av ett engelskt bolag och har kostat kolossala summor
i anläggning, beroende på den skarpa stigningen. För
att undgå beroendet av denna järnväg bör därför ett
inhemskt järnverk vara beläget på högplatån mellan Säo
Paulo och gruvdistriktet.
Tackjärnstillverkningen bör baseras på
träkoismas-ugnar, och träkolet framställas av eucalyptus, på sätt
som tidigare omnämnts. Av orsaker, som framhållits,
torde knappast i något fall elektriska masugnar kunna
ifrågakomma.
För tackjärnets färskning bör den basiska
martinmetoden med tippbara ugnar bli lämpligast, enär tillgången
på skrot är mycket begränsad och osäker.
e) Verkets storlek.
Brasiliens import av tackjärn och valsverksprodukter
torde uppgå till över 1/2 million ton om året. Ett nytt
järnverk bör emellertid icke planeras för mer än högst
50 000 ton om året på grund av förut omnämnda
svårigheter med transportförhållandena.
B. Argentina.
Argentina saknar såväl användbara järnmalmer som
stenkol, lämpliga för koksning. Den enda
konsumtionsorten av någon betydenhet är Buenos Aires, medan
järnmalmerna, i sig själva fattiga och dåliga, ligga ungefär
i nordvästra hörnet av landet på c:a 1 000 km avstånd.
Varje tanke på tackjärnstillverkning måste därför
anses utesluten.
Enda möjligheten att åstadkomma ett järnverk i
Argentina är att basera
detsamma på importerat tackjärn och
inhemskt skrot, varav den årliga
tillgången är ungefär 60 000 ton.
Det mesta härav har emellertid
hittills exporterats, medan en del
förbrukas av stålgjuterier i
Buenos Aires. Planer äro nu å
bane att uppmuntra tillkomsten
av ett dylikt järnverk genom att
sätta exportförbud på skrot och
upphäva importtullen på
tackjärn. Landets årliga import av
järnverksprodukter är ungefär
3/t million ton.
C. Chile.
Förutsättningarna för
järntillverkning i Chile äro i många
avseenden lika de vi mött i
Brasilien. Landet har flera godartade
järnmalmer, belägna i den
nordliga delen av landet och ej långt
från kusten. I den södra delen av landet, där
nederbörden är hög, finnas rika skogar och vattenfall.
I motsats mot Brasilien kan Chile icke uppvisa någon
äldre primitiv järnhantering eller historisk utveckling av
densamma. Det första försöket gjordes av ett franskt
bolag år 1908, som byggde två st. masugnar vid Corral
i södra Chile. Bolaget förvärvade av en okunnig
chi-lenare den rika malmfyndigheten Tofo — strax norr om
Coquimbo — för c:a 45 000 kr., fick erforderligt
landområde i present av staten, samt utnyttjanderätten under
30 års tid till 80 000 hektar skog. Dessutom garanterade
staten 5 % ränta på nedlagt kapital utan att fordra
några garantier rörande kvantiteten tillverkat järn.
Förutom masugnarna uppfördes byggnader för martin- och
valsverk, men inreddes dessa aldrig. Masugnarna skulle
drivas med rå ved enligt en s. k. uppfinning av
fransmannen Prudhomme. Vardera ugnen hade en höjd av
25 m samt i övrigt en koksmasugns utseende med
undantag av ett något sammandraget ställe. Sju st.
Cowperapparater uppfördes ävensom kondensatorer för
tillvaratagande av en del av biprodukterna ur gasen.
Blåsmaskinerna drevos av ångmaskiner, och eldades
ångpannorna dels med ved, dels med masugnsgas.
Anläggningen lär ha kostat 7 mill. guldfrancs. Fig. 3 visar en
exteriör av densamma.
Den använda veden togs av c:a 25 st. olika trädslag,
mest lövträn, hårda och täta samt hållande 50—60 %
vatten. Den ena masugnen igångsattes år 1910, men
nedlades redan efter ett par månaders drift. Som man
kan förstå blev resultatet ett storartat fiasko.
Fransmännen bekymrade sig emellertid ej mycket härom utan
fortsatte att kräva staten på räntegarantien. År 1913
utarrenderade de på 30 år malmberget Tofo till Bethlehem
Steel Co., som nu där bryter 1 200 000 ton malm om
året för skeppning till Nordamerika. I royalty mottager
det franska bolaget 12,5 am. cents per ton malm.
Järntillverkningen var därmed definitivt nedlagd, medan det
franska bolaget gjort en lysande affär med malmen. Fig.
4 är en bild från malmberget Tofo och fig. 5 från
ut-lastningshamnen.
En av det franska konsortiets direktörer, R. Carbonel,
som för bolagets räkning förvärvat gruvorna Tofo och
Algarrobo, tog sig för att i eget namn sälja den
sistnämnda till firman Müller & C:o i Haag, som därefter
överlät densamma på Gutehoffnungshütte. Mellan
sistnämnda firma och det franska bolaget har med anled-
Fig. 3. Den franska järnverksanläggningen vid Corral.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
