Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Elektrotekniken, en återblick och några framtidsfunderingar, av professor Arvid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 febr. 1928
ELEKTROTEKNIK
m
gon mån officiellt jämförande prov mellan Toréns och
Wenströms maskin utfördes av bl. a. professorerna
Dahlander och Cederblom; utlåtandet var icke
ogynnsamt för Toréns dynamo. Hos Palmcrantz & C:o
konstruerade först Jönsson en dynamo, som kom till
användning även för båglampsbelysning. Varje magnetkärna
var uppdelad i 4 parallellt ställda kärnor med var sin
magnetlindning. Decker omkonstruerade helt och hållet
Palmcrantz’ dynamo till en typ, liknande den engelska
moderna s. k. Manchestertypen. Det må här i
förbigående erinras, att Palmcrantz vid denna tid utförde
flera anläggningar för gatubelysning i städer såsom
Falun, Eskilstuna m. fi., vilka anläggningar arbetade
med ett utmärkt resultat i många år. I Göteborg fanns
en elektroingenjör vid namn Hakon Brunius, om vars
dynamokonstruktion jag intet känner. Jag erinrar mig
endast, att det var han, som konstruerade den elektriska
stång, med vilken man avsåg att infånga en vansinnig
person, f. d. skrivare, som stängt sig inne i ett hus och
därifrån med skjutvapen spred skräck och död runt om.
Denna stång var således en tidig förelöpare till den nu
så aktuella "elektriska stolen". Även andra tidiga
svenska dynamokonstruktörer funnos, som jag
emellertid här förbigår. I detta sammanhang får man icke
glömma att nämna vår sannolikt hittills mest
framstående elektroingenjör och elektromaskinkonstruktör
Ernst Danielson, som icke blott utvecklade
trefassystemet i och för sig teoretiskt och praktiskt till en
hög ståndpunkt, utan även bragte detsamma till en för
den tiden verkligt storartad användning.
Den elektriska kraftöverföringsteknikens utveckling
sammanhänger intimt med dynamoteknikens, och en
återblick här företer i stort sett samma bild som dennas.
Den som endast känner nutidens stora anläggningar för
överföring och fördelning av energi, har svårt att tänka
sig, att det någonsin kunnat vara tal om någon
konkurrens i detta hänseende mellan elektriciteten och andra
medel för kraftöverföring. Sådana funnos då (och
finnas ännu i dag), av vilka jag här nedan endast nämner:
stållinor, vattentrycksledningar, komprimerad luft och
konstledningar, vilka alla hade en icke föraktlig
användning på 1880- och 1890-talet. Sålunda förekommo
i vårt land flera överföringar med stållinor, t. e.
Fagersta, två stycken på 100 och 120 hkr och 1 230 m
avstånd. Enligt en tysk kritiker skulle dock
verkningsgraden vid dylik överföring vara starkt fallande vid
ökat överföringsavstånd, nämligen sålunda:
Överföringslängd i km.... 0,1 0,5 1 5 10 20
Överföringsverkn.-grad i % 96 93 90 60 37 13
Hydrauliska (vattentrycks) ledningar förekommo
flerstädes utomlands, så t. e. i London med 50 atm. tryck.
Där lär hava betalats (för smärre motorer) dels 90 kr.
per motor och år, dels en förbrukningsavgift,
motsvarande någonting omkring 10 öre pr hkrtimme.
Förbrukningen uppmättes givetvis då med "vattmeter".
Komprimerad luft förekommer ju ännu i dag i stor
utsträckning för bergborrmaskiner m. m. Men i början
på 1890-talet fanns vid en gruva i Michigan en
anläggning för komprimerad luft, med vilken 500 hkr
överfördes från ett 5 km avlägset vattenfall. Anläggningen
lär ha kostat 400 000 dollar och dess verkningsgrad skall
ha varit 35 %.
Konstledningar är en genuint svensk
kraftöverförings-metod, och den är längre tid prövad och använd än
någon annan, måhända också mera driftsäker än någon
annan. Direktör G. A. Granström, från vilkens
uppsats i Järnkontorets annaler för 1892 jag hämtat dessa
uppgifter, säger: "Ända sedan början av 1600-talet har
detta sätt att fortleda kraft till gruvorna för vatten
— och någon gång även för berguppfordring — varit
känt och utgjort en högst viktig faktor vid
gruvbrytningen." Den högsta överförda effekten torde ha varit
omkring 30 hkr och det längsta avståndet bortåt 3 km.
Verkningsgraden torde även vid de längsta
överföringarna ej hava understigit 60 %.
Man må nu erinra sig, att elektrotekniken på den
tiden var något helt annat än nu, och att den
elektriska strömmens överföringsförmåga ingalunda var de
övriga nu nämnda medlens nämnvärt överlägsen, med
hänsyn till vare sig effektbelopp eller avstånd.
Strömarten var i början endast likström, således
lågspänd och betingade grova ledningar. Maskinerna voro
föga utnyttjade i avseende på det aktiva materialet
(koppar och järn) och följaktligen tunga och dyra.
Apparater och metoder för manövrering voro primitiva
och ofullständiga, och sist men icke minst, det hela var
nytt och icke så litet mystiskt. Att en stållina under
stor spänning och med rasande fart var i stånd att
uträtta ett stort arbete, kunde man förstå, likaså att
de grova stängerna i en konstgång hade en betydande
dragkraft, men att något storverk skulle kunna uträttas
av den elektriska ström, som påstods flyta fram i en
ofta ganska klen koppartråd, som därtill kanske icke var
ihålig, det förstod man inte så lätt. Nu förstår man det,
nästan, fastän man vet, att tråden icke är — i vanlig
mening — ihålig. Och försök nu hitta en fabrik, en gruva,
ett järnverk osv., som inte har hela sin drift elektrisk
och ofta från en tiotal mil avlägsen kraftkälla! Detta
till stor del tack vare trefassystemet och den
"oförbränneliga" trefasmotorn.
I detta sammanhang vore måhända lämpligt att
något tala om periodtalets variationer och utveckling,
men den knappa tiden och auditoriets tålamod torde
icke medgiva detta — den här gången.
Det återstår ännu några grenar av elektrotekniken,
på vilkas utveckling en återblick skulle vara påkallad
vid detta tillfälle, men dessa måste tyvärr få dela
periodtalets öde. Sådana grenar äro t. e. kraftstationsteknik,
egentlig motordrift, däribland elektrisk spår- och
järnvägsdrift, elektrokemi och -metallurgi, elektrisk
kokning och uppvärmning, elektrisk mätteknik och slutligen
radiotelegrafi och -telefoni, vilken sistnämnda nu på
sistone har kulminerat i möjlighet att telefonera mellan
Europa och Amerika.
Beträffande rundradion kan jag ej underlåta att
erinra om, huru snart sagt oändligt små effekt- och
energibelopp, som överföres till mottagningsantennen
för en vanlig radioapparat. De borde angivas, icke i
hästkrafter och hästkrafttimmar utan snarare i
flug-krafter och flugkrafttimmar, och ändå helt säkert ge
anledning till mycket små siffror. Man skulle därav
måhända vilja draga den slutsatsen, att rundradion
utgör en mycket liten avnämare av energi från
elektricitetsverken, men en sådan slutsats vore säkerligen
förhastad. Ty dels kräves ej så litet energi för
uppladdning av alla de vid radiomottagare med rör erforderliga
ackumulatorbatterierna, dels kräva själva
sändarstatio-nerna rätt så stor effekt för sin drift — för att ej tala
om den elektriska energi, som fordras för alla fabriker
för tillverkning av radiomateriel.
Ser man på själva kraft- eller energiöverföringen som
sådan och uppmäter eller uppskattar verkningsgraden
därvid, så får man en aning om, att den trådlösa
kraftöverföringen för andra vanliga borgerliga eller
industriella behov, såsom belysning, motordrift,
uppvärmning m. m. nog är rätt avlägsen, och i alla händelser för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
