Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FEBR. 1928
mindre besvärliga vid växelström än vid likström. Den
förra är så att säga mera "tänjbar".
En fråga, som ju vid val av växelströmssystem är aktuell,
är om man skall vid 220 voit använda huvudspänningen eller
127 volts fasspänningen. Med andra ord, om man skall
använda 3 X 220 voit i triangel eller 3 X 127 voit i
stjärn-koppling. Faran för olycksfall är naturligtvis i stort sett
densamma i båda fallen, eftersom det vid olycksfall nästan
alltid är spänningen till jord, som är avgörande för risken.
Sedan inköpskostnaden numera icke är lägre för 127 volts
lampor, har även detta skäl att föredraga 127 voit
bortfallit. Till förmån för 220 voit talar den stora fördelen, att
man slipper få noll-ledningen belastad och därmed erhåller
bättre spänningsfördelning. Vi ha förut hört redogörelser
för förhållandena i några stora eller medelstora städer. Det
kanske kan intressera att också höra huru saken gestaltar
sig i ett litet samhälle. I mitt samhälle, Stocksund, har
ursprungligen använts 2 X 110 voit enfasström, men
detta system har nu utbytts mot 3 X 220/127 voit
trefasström. Större apparater såsom spisar och dylikt få
icke anslutas annat än mellan faserna, alltså vid 220 voit.
Detta är särskilt viktigt i Stocksund, därför att
spisbelastningen där är den dominerande; nära hälften av alla
abonnenter ha numera elektriska kök. Lamporna äro däremot
i allmänhet kopplade mellan en fas och nollan, alltså vid
127 voit. I Stocksund se vi emellertid gärna, att
abonnenterna gå över från 127 till 220 volts lampspänning, och vi
uppmana också nytillträdande abonnenter eller eljest, då
någon ändring av äldre installationer skall ske, att gå över
till sådant system. Men vi göra inga uppoffringar för att
ändra installationerna till 220 volts lampspänning utan
hoppas på en successiv övergång på frivillighetens väg.
Härigenom skulle bl. a. vinnas bättre spänningsfördelning i
nätet och vidare den förenklingen, att alla apparater inom
en och samma installation bli avpassade för samma
spänning. Att som nu ha vissa gruppledningar för 220 och andra
1’ör 127 voit inom en och samma installation är
naturligtvis i viss mån till hinders för konsumenten, då det gäller
att använda elektriska hushållsapparater. Om detta system
så småningom blir genomfört, så försvinner belastningen i
nollan, och man skulle alltså kunna taga bort denna. Vi
ämna naturligtvis icke göra detta, då den redan finnes
framdragen. Genom att behålla nolledningen har man ju,
som vi hört förut, möjlighet att övergå till 380/220 voit,
något som jag dock ej tror på länge blir aktuellt för vårt
samhälles vidkommande.
Frågan om vilket distributionssystem man bör välja,
bottnar till stor del i en strävan att erhålla goda möjligheter
att ta upp ökad belastning utan allt för stora ändringar av
ledningar etc., dvs. att bana vägen för ökad avsättning.
I Stocksund ha vi gjort en annan erfarenhet, som jag här
i anslutning till detta samband mellan systemfrågan och
ackvisitionen skall beröra, trots att den på visst sätt kan
anses falla utanför diskussionsämnet. Vi ha funnit, huru
viktigt det är att alla delarna i ledningsnätet ända fram till
konsumtionspunkterna inne i abonnentens lägenhet äro
tillräckligt rikligt dimensionerade, så att utan alltför stora
ändringar ledningarna kunna upptaga den ökade belastning,
som undan för undan kommer till, allteftersom
hushållselektrifieringen utvecklas. Detta gäller först och främst
de gruppledningar, som behövas för anslutning av
elektriska spisar. Dessa ledningar behöva naturligtvis vara
kraftigare än de vanliga belysningsgrupperna. Dessutom visar
det sig ofta, att i äldre installationer stigaren är alltför klen
för att tillåta den belastningsökning, som uppkommer, när
en spis anslutes. De ändringar, som behövas inom en
abonnents installation, alltså framdragande av en särskild
spisgrupp och förstärkning av stigaren, avskräcka honom ofta
från att införa elektrisk kokning, icke därför att kostnaden
är särskilt hög, den stannar i regel vid 30 à 50 kr., utan
mera på grund av besväret och obehaget, då ändringar i det
bestående skola utföras. Vi söka därför i Stocksund att då
nybyggen göras eller, då lämpligt tillfälle inom äldre
installationer erbjuder sig, förmå vederbörande att inlägga
ledningar, som äro tillräckliga för anslutande av en spis vare
sig det är meningen att omedelbart insätta en sådan eller ej.
Ackvisitionen går därefter så mycket lättare. Liknande
synpunkter göra sig gällande även ifråga om
belysningsgruppledningarna, då hushållsapparater av olika slag skola
anslutas. Ofta äro gruppledningarna för klena, säkringarna
springa, då de nya apparaterna kopplas in, och dessa
obehag skyller abonnenten sedan på den "dåliga elektriciteten"
och icke, som rätteligen borde ske, på den olämpligt eller
för knappt planerade inomhusinstallationen. Dessa
omständigheter ha vi i Stocksund funnit vara av ganska stor
betydelse, och jag tror, att de ofta nog kunna vara lika
viktiga som frågan om den ena eller den andra
förbrukningsspänningen och dylika systemfrågor, nämligen då det gäller
att åstadkomma ökad avsättning för kraften. Jag har
därför nyligen sökt intressera Svenska
elektricitetsverksföreningen för denna sak och verka för att stigare och
gruppledningar redan från början bli anordnade så, att de kunna
upptaga den belastningsökning, som en mera allmän
hushållselektrifiering för med sig.
Det skulle vara av värde, om herr ordföranden ville
tilllåta, att även denna detalj diskuteras här, och om
avdelningen ville ansluta sig till den av mig nu framförda
tanken.
överingenjör Velander. Jag hade efter direktör Molins
klarläggande redogörelse icke tänkt yttra mig, då man ju
inte skall spilla krut på döda hökar. Ing. Ekwalls
yttrande synes emellertid visa att den farliga, och enligt vad
inspektör Holmer visat synnerligen livsfarliga, 380 voit
spänningen inte är riktigt död utan i alla fall sticker upp
huvudet. Nu avfärdade emellertid ing. E. farligheten lätt
och lekande med att den till 50 % eller mera är en
materialfråga och det gäller blott att skaffa förstklassigt
material och installationer. Detta förstklassiga material och
arbete saknas emellertid i de jämförande
kostnadsberäkningar som ing. E. omnämner. Där är vid 380/220 räknat
med samma billiga apparater och anordningar som de som
användas vid 220/127 och vilka där kunna tolereras men
vilka använda vid den högre spänningen, såsom nu faktiskt
sker å 380 volts anläggningarna, äro av den beskaffenhet
att de sannolikt ha ett drygt ansvar för vär fruktansvärt
stora olycksfallssiffra. Sätter man in i kalkylerna
kostnader för installationer av den kvalitet, som kräves för att
göra 380/220 volts anläggningarna ur konsumenternas
synpunkt likvärdiga med 220/127 volts, så bli siffrorna andra.
Det kan bli åtskilliga tillägg, som efter hand krävas för att
man skall med trygghet kunna ha 380 volts anläggningarna
"i möblerade rum" och på andra håll också. I Tyskland t. e.
har man infört nedtransformatorer från 380 till lägre
spänning, visserligen ännu endast för badrum, stall, ladugårdar
o. d. fuktiga lokaler. Skall man emellertid på detta sätt
helt eller delvis göra 380 voit till mellanspänning så bli de
ekonomiska resultaten i jämförelsen helt omkastade. Även
andra förhållanden borde tagits med i en dylik jämförande
kalkyl. Enligt vad ing. Laurell vid Stockholms
elektricitetsverk meddelat, tåla 127 volts-lamporna vid samma godhet
i belysningen och samma livslängd större procentuella
spänningsvariationer än 220 volts-lamporna. Man borde således
vid jämförelserna icke räkna med samma procentuella
spänn-ningsfall vid båda spänningarna, utan med fog kunna räkna
större procentuellt spänningsfall vid den lägre än vid den
högre spänningen. Vidare tillkomma rent subjektiva
felmarginaler vid just dylika undersökningar. Det kräver
långvarig övning och träning för att kunna vid planeringen
av ledningsnät m. m. utnyttja ett visst spänningssystems
fördelar. Enligt vad man meddelade mig i Schweiz, där de
olika spänningssystemen kommit till användning även inom
samma kraftföretag, och där man sökt utreda frågan, kunde
man inte basera en jämförelse mellan systemen på en
kalkyl utförd av en och samma person. Den som var van vid
380 voit fick det systemet billigast och den som var van vid
220 voit fick det billigast. Jämförande beräkningar måste
därför, för att ge tillförlitliga resultat, utföras av olika
personer var och en tränad i resp. systems rationella
utnyttjande.
Vad slutligen beträffar dimensionering av stigare m. m.
är det mig ett nöje att där få betyga ett kraftigt och
oreserverat instämmande i ing. Ekwalls synpunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
