Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 4 aug. 1928 - Några metoder för mätning av elektriska fältstyrkor, av civilingenjör Helge Dahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 okt. 1928
ELEKTROTEKNIK
141
styrkor vid en frekvens upp till 40 mill. (motsv. 7,5 mrs
våglängd) skall vara möjlig.
En mera ingående beskrivning skall däremot ägnas den
fältstyrkemätningsapparat, vilken levererats till
Telegrafstyrelsens radiobyrå av Standard Electric Co. i London
och som bl. a. kommit till stor användning vid de av
byråingenjör Lemoine ledda undersökningarna av spec.
Karlsborg och Motala rundradiostationers fältfördelning. (Den
förra stationen uppmättes sommaren och hösten 1926 och
den senare våren och sommaren 1927). Denna apparat har
konstruerats av Western Electric|s ingenjörer i Amerika
och England (Bown, Englund, Friis, Jensen m. fi.).
Principen för densamma återges i fig. 4.
mentet I. Genom att reglera strömshunten och strömmen
från kalibreringsgeneratorn kan detta utslag göras lika
med det, som erhålles från sändaren. Härav kan slutligen
dennas fältstyrka kalkyleras.
Fig. 6 visar ett principschema över
kalibreringsgeneratorn med därtill hörande anordningar. Som synes
utgöres generatorn av en styroscillator med ett
förstärkarrör, från vilket senare kalibreringsströmmen uttages genom
induktiv koppling. Generatorströmmens effekt kan
regleras med det variabla kopplingsmotståndet Bk.
En fältstyrkemätning med denna apparat får följande
förlopp:
1) Mottagningsramens riktning och avstämning samt
svävningsoscillatorns frekvens justeras, tills
maximalt utslag erhålles på indikatorinstrumentet.
Detta utslag avläses.
2) Sändarestationen gör paus i sändningen (ev.
vrides ramen till minimiriktningen).
3) Kalibreringsgeneratorn igångsättes, och dess
frekvens göres med hjälp av
avstämningskonden-satorn lika med sändarestationens. Strömshunt
och generatorström regleras, tills samma utslag
erhålles å indikatorinstrumentet som vid
mottagningen.
4) Strömshunt, kalibreringsmotstånd och
generatorström avläsas.
5) Med kännedom om ramkonstanterna
beräknas fältstyrkan på mätplatsen ur dessa värden.
Vid mottagningen få vi enligt ekv. (2) en
mot-tagningsemk i ramen
2 it-E-A-n
er —-;-
som kan skrivas
Fig. 5. Mottagaren å radiobyråns lältmätningsapparat.
Lx och Lo äro de båda halvorna av en
mottagningsram, vilken avstämmes med kondensatorn Ca. Halva
mot-tagnings-emk: n uttages, och dess frekvens får interferera
med frekvensen från en svängningsoscillator, den erhållna
skillnadsfrekvensen detekteras och förstärkes i ett. antal
mellanfrekvens-förstärkaresteg, varefter den likriktas och
den erhållna strömmen mätes med indikatorinstrumentet
T. Denna anordning — apparatens mottagaresida — är
sålunda ingenting annat än en s. k. superheterodynmottagare
av speciell konstruktion, vilken ur mätningssynpunkt
arbetar som en rörvoltmeter i och för spänningsindikering.
Ett principschema för densamma återgives i fig. 5. Som
synes ingår i anordningen även ett lågfrekvenssteg — detta
för att underlätta hörselavstämning av apparaten.
Vidare finnes en potentiometeranordning för att kompensera
bort den del av den konstanta anodströmmen från
detektorröret, som genomgår indikatorinstrumentet. Härigenom
möjliggöres användning av en känslig
likströmsgalvano-meter.
För att kalibrera det sålunda erhållna signalutslaget
finnes en kalibreringsanordning, bestående av en
rörgenerator, som kan alstra en ström av samma frekvens som
radiostationen. Denna ström mätes medelst termokors
och galvanometer samt ledes genom en strömshunt H (fig.
4), från vilken en viss del av den totala strömmen uttages
och föres genom ett i mottagningsramens elektriska
mittpunkt befintligt kalibreringsmotstånd R. Därvid alstras i
ramen en mot spänningsfallet i motståndet proportionell
emk, som ger upphov till ett utslag på indikatorinstru-
1 E
er=T:
mV
där ki är en konstant för ramen
styrkan i mV/m. er
och 111 fält-
1
2jr A ni
ger vid resonans upphov till strömmen
Pä indikatoranordningen
ramen
- = — mA.
rr
verkar
spänningen över halva
er
dm = ir ■ ojL = — • coL = er ■ k2,
Tr
(L = Li = L2)
där k., = (konstant för viss våglängd).
Tr
Vid kalibrering blir kalibreringsspänningen i ramen
(spänningen över kalibreringsmotståndet)
ek — s ■ I ■ B mV,
där / är strömmen genom termokorset i mA, s
strömshun-tens värde (uttryckt i förhållandet mellan uttagna och
totala strömmen) och R kalibreringsmotståndet i ramens
centrum.
På indikatoranordningen verkar i detta fall spänningen
eik =
ek
rr
coL = ek ■ k2
Men vid kalibreringen gjordes e-,m = en- (samma
utslag på indikatoranordningen vid mottagning som vid
kalibrering), alltså
k2 ■ er = k2 • ek
eller
dvs.
er = ek
2tt- E-A ■ n
■si-B
TM
Sfo/i’ireri’ntjs—
mo/séànd
Fig. 3. Mattglaslampans ljusfördelning-. Fig. t. Lacklampans ljusfördelning.
varur erhålles
E = I ■ B • s ■ k\ ■ Ä mV/m.
Mätproceduren blir med denna anordning således
relativt enkel. Dessutom möjliggör den fullt
tillfredsställande mätnoggrannhet under villkor, att
vissa försiktighetsmått iakttagas. Dessa äro:
1) Absolut riktig avstämning för ram,
svävningsoscillator och kalibreringsgenerator, vilket efter
någon träning hos operatören väl kan uppfyllas.
2) Kalibreringsströmmen bör vara "ren" och får ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
