Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 1 sept. 1928 - Några teoretiska synpunkter på smärre mottagningsantenner, av civilingenjör E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FeBR. 1928
NAGRA TEORETISKA SYNPUNKTER PA SMÄRRE
MOTTAGNINGSANTENNER.
Av civilingenjör E. T. GLAS.
Vi betrakta en mottagareantenn av den för ordinär
rundradiomottagning vanliga typen. Antennen utgöres
sålunda av den horisontella delen l och den. vertikala
delen h samt visas å fig. 1 som en s. k. L-antenn. Det
inducerande främmande fältet E antages vara homogent
och vertikalpolariserat. Till den elektriska vektorns i
regel mycket obetydliga lutning framåt i
rörelseriktningen tages icke hänsyn, utan förutsattes densamma
vertikal och enkelt sinusformigt varierande.
Förhållandena överensstämma alltså i det närmaste med de som
gälla för en vanlig mottagningsantenn i dagsljus och på
normal grund. Såväl antennens horisontella som
vertikala del uppfatta vi som linjer med jämnt fördelade
konstanter. Till den vertikala delens något olikformiga
kapacitetsdistribution taga vi alltså ingen hänsyn.1
Det är ej sannolikt, att förhållandena härigenom
nämnvärt ändras i princip. Den vertikala antenndelen
förutsattes ansluten till jordledningen genom en impedans H
av små vertikala dimensioner. Övergångsmotstånd och
virvelströmsförluster, som uppträda i samband med
jordledningen, hänföras icke till antennens motstånd i och
för sig utan antagas utgöra en del av impedansens II
reella del. Om indices för den vertikala och horisontella
delen äro 1 resp. 2 samt båda antagas lia samma
konstanter, vilket i hög grad förenklar räkningarna, men ej
nämnvärt inverkar på resultatets giltighet, ge de kända
differentialekvationerna för en elektrisk linje, om
spänningen E0 induceras per längdenhet av den vertikala
delen samt antennen förutsattes avledningsfri:
E0 — (R -f ] o) L) ■
Sii . n
3 Z
ett ekvationssystem för vardera antenndelen. Vi införa
som vanligt komplex dämpningsexponent och
karakteristik enligt definitionerna
/R + j oo L
Joo C
dh • ^
— -,— = ? <U C ■ v2
dx
y=\/"(R + icoL).jæC Z=y
(v2 h)
(*, i)
ø
Vvi)
Fig. 1.
1 wMv.ww1 >:>»/",
varefter lösningarna till differentialekvationerna med
villkorliga konstanter bliva
:A1-eyZ+ Bj-C
-yz
E„
R + j co L
UA.e^-B^e-r*)
i Den verkliga kapacitetsfördelningen är ett kapitel för sig och
behandlas ej i detta sammanhang.
V, = Ao
■ eyx+ B,.,
-yx
B9
-yx
Emellertid måste vissa kontinuitetsvillkor gälla i
an-tennledarnas ändpunkter, nämligen
för x — l i2 = 0
x = 0 och z == h h = h samt = v2
z = 0 it = i samt vt = v
där i och v äro ström och spänning i
mottagningsimpedansen H. Mellan i och v måste alltså gälla relationen
0 — v - i- H
Som resultat av räkningarna med
konstantbestämningen söka vi strömmen i, vilken är utslagsgivande för
mottagarens påverkan av antennen. De något
omständliga räkningarna förbigå vi och skriva direkt upp
uttrycket på strömmen i. Vi ha
1 = 6eff-
Zeff. + »
om vi införa beteckningarna
E0 cosh y (l -f h) — cosh y l
6eff- = y sinh y (l + h)
Z(ff_ =Z-cothy(Z + Ä).
Av dessa uttryck kunna vi omedelbart draga två
viktiga slutsatser, nämligen dels, att antennens effektiva
impedans Zeffm endast beror av antennkonstanterna, men
ej av belastningen eller fältfördelningen, dels att samma
gäller den effektiva emk. eeff vid det gjorda
antagandet om viss given fältfördelning. Vi se alltså, att Zeff_
verkligen är en storhet, som man kan komma åt genom
mätningar å antennen med tillhjälp av en punktformigt
koncentrerad strömkälla, emedan den ju är alldeles
oberoende av fältfördelningen och avstämningsmetoden. För
olika fältfördelning utfaller däremot eeff_ alldeles olika.
Det är således meningslöst att tala om en effektiv emk.
och därmed också om en effektiv höjd för antennen,
såvida ej samtidigt den fältfördelning anges, vid vilken
den effektiva höjden gäller. I allmänhet avser man
naturligtvis den normala ovan nämnda Hertz’ska
strukturen. Man definierar nämligen som bekant den effektiva
antennhöjden för en mottagningsantenn med relationen
eeff. = heff. ■ E0
dvs. den effektiva antennhöjden är den fiktiva höjd över
jord, från vilken fältstyrkan E 0 ger ett spänningsfall till
jord av samma belopp som amplituden på den i
antennen uppstående elektromotoriska kraften e efu Man har
vant sig att betrakta effektiva antennhöjden som mindre
än den verkliga, så att
Kff. = h
i vilket fall den effektiva antennhöjden blir ett slags
mått på antennens godhet. Vi skola senare se, att heff_
enligt ovanstående definition strängt uppfyller detta
villkor för alla värden på l och h endast om
antennhöjden är försvinnande liten i förhållande till våglängden.
Vid i praktiken förekommande fall av
rundradioantenner är det emellertid i de flesta fall försvarligt att införa
begreppet effektiv höjd, som i allmänhet sker. Vi skola
också se, att i det antydda fallet heff_ ytterst enkelt låter
sig beräknas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
