Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. 1 sept. 1928 - Några teoretiska synpunkter på smärre mottagningsantenner, av civilingenjör E. T. Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
TEKNISK TIDSKRIFT
1 sept. 1928
y
1,0
0,5
O * /OX
Fig. 4. Effektiva antennhöjdens beroende av antennfaktorn.
k
eff-
h
■eff.
h
x + 1
varförutom h (l x) — h -)- l alltså
x +
\ff. = (I + A)
1
2
Jx+lf
tikal, då h eff%
in-
den fullständigare formeln beräknade kurvor å
lagts som jämförelse.
En blick på fig. visar, att avvikelserna äro obetydliga
för de värden på x, som förekomma i praktiken, så länge
som v är någorlunda litet. Ännu vid ~ = vilket för
A A ov
450 m våglängd motsvarar 15 m verklig antennhöjd,
uppgå avvikelserna vid 60 m horisontell antenndel, alltså
en ganska stor antenn, till högst 3 %. I de flesta fall äro
de ännu mycket mindre. Den enkla formeln kan alltså
med i praktiken tillräcklig noggrannhet användas, allra
helst som antenndämpningens inflytande, en obetydlig
minskning av effektiva höjden, vid deduktionen
försummats. De båda approximationerna ha nämligen olika
tecken.
I fig. 5 ha kurvorna ritats med annan parameter,
nämligen för ett och samma värde på x för varje kurva vid
olika värden på
Av dessa kurvor ser man tydligt, huru effektiva
höjden svagt stiger, när verkliga antennhöjden ökar i
förhållande till våglängden. Vi se även huru små de fel
h
äro, som introduceras för vanliga värden på x och —.
Ett viktigt specialfall är x = 0, dvs. antennen utgöres
av en rak vertikal tråd utan fortsättning i topp. Den
enkla formeln ger med i regel tillräcklig noggrannhet
heffå = —. En rak vertikalantenns effektiva höjd är allt-
h
så hälften av antennens verkliga höjd, om - är
tillräckligt liten, vilket med god noggrannhet inträffar för nu
brukliga rundradiovågor och ej allt för höga antenner.
Om antennens totala trådlängd l + h är given, huru bör
den anordnas, för att effektiva höjden skall bli så stor
som möjligt? Den enkla formeln ger
1
Maximum av denna funktion inträffar för x = 0. An-
tennen har alltså största möjliga effektiva höjd, om den
vid given total längd till hela sin utsträckning är
ver-l + h
2
Av den fullständigare formeln se vi, att så fort ^ =.= 0
A
uttrycket å heff för större a;-värden snart når en gräns,
där heff_ > h. Även diskontinuiteter finnas. Detta står
i samband med effektiva antennimpedansens tillväxt
enligt en cotangenslag, om dämpningen försummas. I det
allmänna fallet kan man alltså, som förut nämnts, icke
tala om en effektiv höjd enligt sedvanligt uppfattnings-
h
sätt, med mindre än att . är tillräckligt liten, i fall man
vill utsträcka begreppet till att gälla även för stora
värden på x. Dock täckes därav de i praktiken så
vanliga småantennerna.
Av synnerlig vikt är en undersökning av antennens
resonanssvängning, då antennen belastas med
mottagareimpedansen H. För att inte krångla till räkningarna
alltför mycket antaga vi såväl antenn- som
mottagareimpedans förlustfria. Yi se emellertid saken ändå klart i
princip. Under dessa förenklade förutsättningar kunna vi
skriva
Z.
Ht-
Z • coth jco \jLa Ca
. m La
— i ■ —g-, cot e
H
j{(0L»~ co c)
rj = i • <»La ■
1 Ca
W cb
där 0 = — h ■ (1 4- x). De längst till höger stående
omformade uttrycken erhållas av en enkel räkning, om
man ihågkommer att co \jLaCa = co ■ (l -f h) \JLC =
. h ■ (1 -f x) = 2 ji • \ ■ (1 + x) = 6
A
Resonansvillkoret, total reaktans hos 7Jeff -|- H lika
med noll. kan då mera symmetriskt skrivas
0,5
0,O5
Fig. 1. Antal eldsvådor av olika brandorsaker 1922—1926 (sammanlagt).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
